The Beatles: inga främlingar inför missgynnande kontrakt.

Jag har några dokument på datorn angående Beatles olika bolag, deras musikförlagsrättigheter och annat som har med deras bolag och styrelsen av dem att göra. Affärsverksamhet som rör bandet, helt enkelt. Jag hade tänkt posta ett dokument då och då för att inte sitta och redigera småsaker i dem alltför länge. Därför hade jag tänkt mjukstarta nu! Det kanske slutar med att dessa inlägg får en egen kategori för att jag lättare ska kunna hålla ordning här.




Seltaeb: hanterar Beatles merchandise i USA.
Stramsact: hanterar Beatles merchandise i Europa och Storbritannien.

Seltaeb Inc. är ett av de större kontraktfiaskon som man kan finna i samband med The Beatles. Seltaeb bildades 1963 för att hantera alla förfrågningar om licenser för att tillverka merchandise som kom in till Brian Epstein och dennes bolag NEMS - i egenskap av Beatles manager. Epstein ville anställa någon som kunde hantera alla ansökningar och han gav uppgiften och fria händer att hitta en lämplig kandidat till sin advokat David Jacobs. Jacobs hittade en lämplig kandidat i form av Nicky Byrne och erbjöd honom att ta över marknadsföringsdelen från NEMS i utbyte mot att han betalade provision till NEMS. Byrne lade fram sin deal: han skulle ha 90% i ränta. Det här var innan Beatles hade tagit över Amerika och Brian Epstein kunde inte ana hur stor den potentiella marknaden skulle bli - och accepterade avtalet. Detta ledde till att The Beatles och NEMS fick de återstående 10%. Brian förstod sedan att det här var ett förfärligt dåligt avtal och det såg ut som att han skulle lyckas omförmedla det till 49% året efter - men kontraktet blev indraget. Standarden för ett sådant här kontrakt hade varit mellan 70-80% för NEMS och Beatles - så detta avtal är verkligen inte bra. Epstein resonerade som så att "10% är ju bättre än ingenting i alla fall!" och signerade personligen bort 90% av alla royalties på bandets merchandise.

Sedan kom Beatlemania och Beatles ansikten eller namn fanns på allt: muggar, kläder, godis, dockor, peruker, pins, spel, smycken - allt man kan och inte kan tänka sig. Beatles-memorabilia såldes i större mängd än det kunde tillverkas. Beatles jämfördes med pengamaskiner såsom till exempel Disney. Byrne stegade glatt in på Brian Epsteins kontor med en check på lite mindre än 10 000 dollar. Brian höjde på ögonbrynen åt den höga summan och frågade försiktigt hur stor del av den som skulle tillfalla Byrne. "Men Brian", tyckte Byrne, "det här är ju din andel, det är dina 10% av avtalet." Efter att ha fått reda på hur enormt intresset var för i princip allt med Beatles namn eller bild på i USA så blev Brian skräckslagen. Hur skulle Beatles reagera om de fick reda på vilket icke-förmånligt kontrakt som han hade skrivit under? Hur skulle deras relation se ut om de fick reda på hur mycket pengar som han hade skänkt bort? Han tog ett snabbt beslut - han skulle aldrig berätta för Beatles om det här.

Problemen hopade sig då en av investerarna i Seltaeb - Lord Eliot - stämde Byrne för att denne skulle ha använt kapital från Seltaeb för privata angelägenheter. Brian Epstein blev ilsken och hävdade att Seltaeb inte hade redovisat sina finanser korrekt och beslöt sig för att frånta dem möjligheten att ge ut licenser för merchandising. Detta påbörjade en juridisk tvist mellan Byrne och Epsteins revisor, Walter Hofer. Epstein gav order om att NEMS skulle ge licenser direkt till Amerikanska företag utan mellanhänder - också upphov till en juridisk tvist som gav Byrne rätt efter tre år. Domen upphävdes senare. Oron i verksamheten gjorde att de som hade merchandising-avtal inte fullföljde sina ordrar och avbröt leveranser för 78 miljoner dollar. Allt som allt kostade rättstvisterna och dess resultat i en förlust för på ca 100 miljoner dollar för NEMS och därmed också för Beatles. Brian försökte lansera ett nytt bolag som skulle ta hand om Beatles merchandising-pengar, Maximus enterprises, men det var för sent. Brian Epstein dog av en överdos i Augusti 1967 och behövde aldrig möta "pojkarnas" reaktioner när hemligheten om Seltaeb uppdagades. Många var de som förlorat pengar på Seltaeb, och en av de som kände sig förförljd och utsatt var David Jacobs. 1968 bad han, skräckslagen, om polisbeskydd för att "de är alla efter mig". Några dagar efter denna förfrågan så hittades Jacobs hängd i sitt garage.

"Finally, I said to her: "You’re up on your beautiful Appaloosa stallion. It’s a fine spring day. We’re riding through the woods. The bluebells are all out, and the sky is clear blue." I had barely got to the end of the sentence, when she closed her eyes, and gently slipped away.

She was unique and the world is a better place for having known her. Her message of love will live on in our hearts forever.

I love you, Linda.
Paul"

Ugh, jag hade en miserabel förmiddag med illamående och huvudvärk. Det slutade med att jag stängde in mig på mitt rum, plockade undan lite saker och städade samtidigt som jag la min George-lista på shuffle och sjöng med i varenda låt som behagade gå igång. De är så fantastiska allihopa - och jag är så glad för att jag har möjligheten att lyssna på dem hur mycket jag vill varenda dag. ♥ Han sjunger fortfarande på maxvolym här hemma och imorgon ska jag spendera natten i stugan, så då blir ingen störd på mina sena musikvanor.

Dock så är jag inte på humör för att skriva ihop något vidare långt inlägg, men räds icket! Jag har skåpmat. När jag rensade ur min gamla dator så hittade jag en massa fakta-dokument som jag antar var menade att bli blogginlägg till en början men som sedan fått ligga. Det är bara att välja vad jag vill posta om, men med anledning av att jag läser Yoko Onos bok "Minnen av John Lennon" (Superbra bok!) just nu så går mina tankar mer regelbundet än någonsin till John och ilskan samlas i en knut i magen över att någon har mördat honom. Att någon ansett, och förmodligen fortfarande anser, att han hade rätten att ta Johns liv.
För George-fanatikerna finns det dock en egen Chapman - en man med samma mål men som inte riktigt nådde ända fram med sitt uppdrag. Hela mordförsöket blev effektivt nedtystat, men det var hugget som stucket ('Scuse the pun angående att han blev knivhuggen, jag försöker inte skämta!) att han faktiskt överlevde.

Jag hittade storyn i ett dokument på datorn och tänkte att det är lika bra att lägga upp den: jag tycker att den är hårresande. 

"George och Olivia hade gått till sängs strax efter 2 på natten och inte särskilt långt efter så vaknade Olivia av ljudet av glas som krossades. Hon lyckades skaka liv i George som drog en rock över sina kläder och gick ut för att undersöka vad som hade hänt. Han såg Abram på nedervåningen och gick tillbaka till Olivia för att varna henne. Olivia sade åt honom att stanna i rummet, men George var inte lockad av tanken på att inte veta var denna figur tog vägen utan lämnade rummet medans Olivia ringde efter assistans via telefon.

"As I looked down to the room below me, I saw a person run from the kitchen. He stopped in the centre of the room and looked towards me. He started shouting and screaming. He was hysterical and frightening. He said words to the effect of, 'You get down here, you know what it is.' I could see a knife in one hand and the spear from part of the statue in the other."

George hade knappast mycket tid att tänka över hur han skulle hantera situationen och skrek tillbaka mot inkräktaren. Den mystiske personen rusade mot George vars första instinkt var att söka skydd i något rum. Då slog tanken honom att hans son, hans fru och hans svärmor alla befann sig i huset och att de skulle vara väldigt utsatta i den sekund som denna människa lyckades ta sig förbi honom. Han vände sig om och rusade mot angriparen. En häftig kamp utbröt där George enbart kunde försvara sig mot knivhuggen genom att slänga upp armarna i vägen. Angriparen attackerade hans övre del av kroppen och framför allt bröstkorgen. Detta avbröts temporärt då Olivia dök upp och slog honom i bakhuvudet med en tung eldgaffel av järn.

"He stood up and chased my wife. I feared greatly for her safety and hauled myself up to tackle him. I placed my hands around the blade. He again got the better of me and got on top of me. I felt exhausted and could feel the strength draining from me. My arms dropped to my sides and I vividly remember a deliberate thrust of the knife down into my chest. I could feel blood entering my lungs. I could feel my chest deflate. I felt blood in my mouth and air exhale from my chest. I believed I had been fatally stabbed."

Det var inte enbart George som blev skadad: när mannen fick tag på Olivia så gjorde han ett försök att strypa henne, och det var då George lyckades ta sig upp trots alla skador och kasta sig på honom. Olivia lyckades undkomma och såg sig omkring efter ett vapen.

"There was blood on the walls, blood on the carpet. This was the moment I realised we were going to be murdered, that this man was succeeding in murdering us and there was no one else there to help. I turned around and grabbed a lamp, tore the shade off and brought it down on the man's head. I struck the intruder as hard as I could, as many times as I could."

Mannen lyckades få tag i sladden till lampan och linda den runt sina händer och Olivia var säker på att han tänkte strypa henne. Han slog till henne med sladden en gång innan hon slängde lampan med all sin kraft på honom och flydde. George verkade mer och mer borta men hon kunde inte göra mer utan rusade ned för trappan innan hon märkte att han inte följde efter henne.

Ca 3:45 så tog sig två obeväpnade poliser in i byggnades och fann inkräktaren okontaktbar, vacklandes omkring vid trappavsatsen. Inom femton minuter var två ambulanser med fyra sjukvårdare på plats. Det tog ca 20 minuter innan de lyckats hejda allt blod och titta till skadorna. Två droppåsar kopplades in och George och Olivia fördes till sjukhus för vård tillsammans med deras son - inkräktaren fördes till polisstationen i Henley för att sedan föras till sjukhus för sina skador.

Vid klockan fem på morgonen anlände de till sjukhuset där en del av Georges trasiga lunga fick plockas bort och resten av skadorna ses över.

"He has been stabbed on the right hand side of the chest, with the blade entering just below his collarbone. The knife narrowly missed a blood vessel connecting the heart and the head. If that had been ruptured, he would have perished within a matter of minutes from internal bleeding. He was extremely lucky. If the knife had gone in more than a centimetre either side, then it could have hit some very dangerous things, such as large blood vessels."

Då det mest akuta setts över så flyttades George till ett annat sjukhus för att man skulle kunna hålla koll på hans tillstånd.

"The main stab wound was a very, very small distance from a main vein and it was only by chance that his injuries were not life threatening."

Mordförsöket ledde till stora rubriker i media, men hur allvarliga skadorna faktiskt var tystades effektivt ned.

"George was stabbed about 40 times. It happened outside his bedroom on the landing. He would have been dead if he'd been lying in bed, he wouldn't have been able to fight. The papers did say that one wound punctured his lung, but a lot of the others were just as horrific. The man was slashing him everywhere. George's wife hit him again and again on the head with this brass lamp, but he just wouldn't stop. There was blood everywhere."


Michael Abram - ihopsydd efter de skador som han råkade ut för under sitt mordförsök.

Mannen bakom mordförsöket, Michael Abram, var en man som tidigare hade varit inne på mentalsjukhuset och vänt - han hade skrivits ut ca fem veckor innan mordförsöket. Tre psykiatriker ställde snabbt diagnosen paranoid och schizofren vilket gjorde att Abram inte kunde anses skyldig att stå till svars för sina handlingar då han inte varit vid sina sinnes fulla bruk. (innocent by reason of insanity.) Han dömdes till psykiatrisk vård och frigavs 2002.

Friar Park är ett stort gods som består av 120 rum och hela tomten upptar ca 14 hektar. Runtom löper staket som sträcker sig upp till mellan 1,8 till nästan 2,4 meter. Staketet var dessutom fram till 2010* bitvis förstärkt längst upp med kraftiga rullar av taggtråd. Tydligen så skall staketet ha varit ca en kilometer långt, men jag har inte lyckats avgöra om det enbart var staket försedda med taggtråd generellt - det går inte att hitta någon riktigt bra översiktsbild över hela godset då det är mycket skog i vägen. Efter att John Lennon mördades så låstes grindarna till egendomen för allmänheten och kameraövervakning samt spårljus installerades. (Spårljusen under tidigt 1990-tal) Under en tid så patrullerade vakter med hundar runt ägorna. Huset är såklart också försett med larm.
*Anledningen till att taggtråden togs ned var att katterna i området gjorde sig illa på staketet.


Det gamla omfattande staketet med taggtrådsrullar vid Friar Park.

Men den natten då Michael Abram tog sig in i huset så var inte övervakningen vad den borde ha varit: Abram kunde enkelt ta sig över en del av staketet som inte var förstärkt med taggtråd och helt enkelt gå upp till huset. Nu för tiden vaktade inga hundpatruller och sensorn till spårljuset verkade inte heller fungera. Inte heller så reagerade larmet då han slog sönder en glasruta på undervåningen för att ta sig in i byggnaden.

Även om han inte avled som en direkt orsak av attacken utan av cancer 2001 så anser många att den här incidenten var det som egentligen dödade George: hans tillfrisknande från den första kampen mot cancer (i halsen) verkade gå så bra och han hade varit så otroligt pigg och sett så frisk ut innan - men inte efter detta. Han blev mer och mer tystlåten och sades inte ha någon psykologisk styrka kvar att uppbåda medans nya cancerformer (hjärnan och lungorna) drog över honom och till slut tog honom med sig."

Förra veckan så råkade Paul McCartney's son James uttala sig om att bilda band med några av de andra barnen till medlemmarna i Beatles. Jäklar vilket liv det blev. Nyhetssidorna på internet vaknade till liv, tumblr och andra sociala medier drog igång drevet och det talades tillochmed om det i svenska nyhetsmorgon. Jag vill inte att det ska hända, ska jag börja med att säga - och det finns en enkel anledning: en sådan sammansättning kommer inte tillåta dem att vara sig själva eller att låta dem få använda sin kreativitet. Alla dessa personer är för olika i sin musikaliska framtoning och att kväva deras talanger för att de ska passa ihop tycker jag vore synd.

Jag blir dock riktigt sur när media säger att det här skulle vara ett trick för att "spela på sina föräldrars namn". (Ja, jag har hört det!) Om du föds som son (och dotter såklart, men det gällde söner i det här fallet) till sådana fixstjärnor som Beatles har varit så är det omöjligt att det inte kommer att uppmärksammas för hela deras liv. De är födda till att bli nedpressade i skosulorna av media och de är födda till att bli sedda som bortskämda snorungar av missunsamma människor för att deras föräldrar var de största musikaliska ikonerna i den moderna musikhistorien. Alla säger att "med det namnet så kommer det ju inte vara svårt att få in en fot i musikbranschen" och nej, kanske inte. Men oj, så mycket de kommer bli trampade på för att de antingen låter för mycket som sina fäder och borde "skaffa en egen image" eller för lite som sina fäder och "borde återvända till sina rötter". Jag tror inte direkt ribban ligger långt om du råkar vara barn till en Beatle. Beatles själv om några vet att de figurerade/figurerar i en bransch som äter upp dig och spottar ut dig.

Är det inte lite så att det för det mesta är folket runtomkring dessa personer som vill få det att verka som att de lever på sina pappors namn? Det är folket runtomkring som recenserar skivor med "Beatles-sonens"-band, de har "samma sound som sin far" eller "inte samma sound som sin far" till en sådan gräns att det blir löjeväckande. Så länge alla fortsätter att blanda ihop sönernas musik med deras pappors musik och prata om den i samma andetag så kommer det aldrig få ett slut. Man måste försöka skilja dem åt. James McCartney bodde i en liten sliten etta när han gick i college som han finansierade genom att slita som uppassare på restaurang för att få det hela att gå ihop, Dhani Harrison har en filosofie kandidatexamen i bildkonst och påbörjade en karriär som aerodynamiker innan han bestämde sig för att han ville satsa på musiken. Dhani visste inte ens att hans far varit med i Beatles och levde ett enormt skyddat liv tills han började skolan och några barn upplyste honom om hans musikaliska bakgrund. Dhani stormade in hemma efter en skoldag då barnen obegripligt nog hade gått efter honom och sjungit "Yellow Submarine" och frågade varför han inte hade fått veta och George sade bara "Oj då, jag borde kanske ha sagt något om det. Sorry!" Yoko och John försökte inte vara annat än mamma och pappa för Sean Lennon och tvingade knappast in honom i musikbranschen heller. Sean må ha gott på fina skolor men blev skoltrött som så många andra och lämnade universitetet. Ringo ville absolut inte att någon av sönerna Zak eller Jason skulle bli trummisar och Zak fick enbart en enda lektion av sin far, som ville se honom i någon annan bransch. Han fick inte ens sitt första trumset av sin far, utan av gudfadern, The Who's trummis Keith Moon. Han har spelat med The Who och Oasis och gjort många inhopp i andra band. Jason fick bo med sin mamma efter att hon och Ringo skiljdes och Ringo enbart hade rätt att besöka dem men har även han hittat platsen bakom trumsetet. De må ha haft väldigt framgångsrika föräldrar, men framgång föder missunsamhet och det gör ont att se det riktas mot deras barn - barn som dessutom ser dem som sina föräldrar och inga superstjärnor. Lägg ned.

Nu kommer mitt egoistiska tillägg: jag älskar Dhani Harrisons (och Julian Lennons men han verkar inte vara inblandad i diskussionen!) musik och den första skivan med hans band thenewno2 -  You are here - och de har en ny skiva på gång och jag vill att han ska fortsätta på den inslagna banan musikmässigt. Om den kommande skivan The fear of missing out är lika bra som föregångaren så kommer det bli årets skiva för mig. Självklart så vill jag inte då att Dhani ska springa iväg någon annanstans! *Ego ego ego*

Dock så var detta Dhanis uttalande om det stora drevet:



Bara för att prata om att spela på sina pappors namn: bandnamnet Thenewno2 valdes för att det förhoppningsvis skulle hålla dem lite anonyma för att de ville hålla Dhanis efternamn borta från det hela. (I wanted it to be a faceless entity, because I didn’t want to be 'Dhani Harrison and the Uncles', or whatever. There was just too much flak around the name 'Harrison' at the time. I started the band so I could send anyone to a meeting, and when they were asked who they were, they could simply say 'The New No. 2.')

Så, ja. Ett långt och surt inlägg blev det. Efter att ha hört vissa sitta och spy galla så kände jag att jag ville få vara lite härligt sur och i alla fall få säga min egen åsikt i frågan.

Thenewno2 - Crazy Tuesday

Okej, min första reaktion var "kan de inte hitta något mer väsentligt att skriva om när det gäller Paul?!" .. Och sedan blev jag lite sorgsen för att Linda är död. Jag tror verkligen att de fortfarande hade varit tillsammans om inte ödet vore så fruktansvärt grymt och känslokallt ibland. Hur stor Pauls förmögenhet än är så kommer han aldrig att kunna få tillbaka henne. Jag hoppas att de lyckas fixa till skogen fint så att minnesplatsen blir bevarad.

Tyvärr syns väl inte Linda särskilt bra i de flesta videos utan spelar oftast keyboard i bakgrunden. Denna video är från 1993 - fem år innan hon tragiskt nog avled.

Jag kör en challenge med världens mest eminente musiker. (Ja, lite partisk är jag allt.)

Jag hittade en annan challenge på tumblr som jag tänkte att jag kunde genomföra. (Ah, så ljuvligt och beroendeframkallande!) 

Förutsättningarna är dessa: jag har enbart musik av George Harrison i mitt iTunes-bibliotek (jag har nyss lagt om datorn och installerat om iTunes och därför har jag inte hunnit fylla på biblioteket.) och kommer att shuffla mellan dessa låtar. Det är totalt 247 låtar. För att få lite mer urval så har jag valt att låta biblioteket innefatta de låtar han skrev och sjöng eller de låtar han enbart bistod med sånginsats på under hans medverkan i The Beatles. Så många låtar är det faktiskt inte så jag kan inte påstå att det blir som ytterligare en Beatles-challenge. Egentligen skulle frågorna bara besvaras med låttitlar, men jag slänger in något utdrag ur texten för hans texter är så lysande att det vore en hädelse att låta dem passera obemärkt. 

Soundtrack to my life:
Put your iPod on shuffle and see what the soundtrack of your life would be.

Opening Credits: Let it down
"I see your eyes are busy kissing mine, and I do, I do
Wondering what it is theyre expecting to see - should someone be looking at me?"

Waking Up: Dream away
"Waking while you're still deep sleeping finding you're not here,
Watching a dream appear."

Falling in Love: I'd have you anytime
"And I'm glad to hold you in my arms - I'd have you anytime."

Fight Song: Poor little girl
"And it's wondering how much you care."

Breaking Up: Savoy truffle
"When it becomes too much you'll shout aloud."

Getting Back Together: Chains
"These chains of love got a hold on me."

Wedding: Run of the mill
"No one around you, will love you today and throw it all away."

Birth Of A Child: Baby don't run away
"You brought me everything I've wanted."

Final Battle: See yourself
"It's easier to say you won't than it is to feel you can - It's easier to drag your feet than it is to be a man."

Death Scene: Circles
"With life and death along the road the soul reincarnates, the show goes round and round in circles."

Funeral Song: Hong Kong blues
I need somebody to carry me home to San Francisco and bury my body there."

End Credits: Cloud 9
"Take my smile and my heart, they were yours from the start - the pieces to omit are mine."

Eder skribents litteratur. Book lovers never go to bed alone.

Pah. Jag behöver läsning och jag vill ha Beatlesrelaterad läsning. En sökning på Adlibris, Bokus och Bokbörsen gav faktiskt ingenting - jag vet inte riktigt vilken inriktning jag vill ha på boken eller om jag vill ha en bok om någon speciell medlem. Det brukar finnas böcker som är intressanta på skivmässan och den är ju inom en månad, så jag kanske får hålla igen tills dess. Men om någon har läst någon bra bok som de vill tipsa om (jag har läst fler Beatlesböcker än på bilden.) så är ni mer än välkommna!

Skivmässan förresten. Gud, jag längtar så fruktansvärt mycket efter att få köpa skivor! Min favoritaffär i stan slog ju igen, så det känns som att omsättningen på nya skivor är mycket sämre. Som en liten tröst och godbit till mig själv så kommer en George Harrison-singel på posten i veckan, en belgisk All those years ago/Writing's on the wall. Jag som hade lovat mig själv att inte köpa singlar. Jag tror att det är ångesten över att veta att jag snart har hela katalogen av Georges huvudalbum som gör att jag börjar kolla på singlar, för jag kommer aldrig kunna släppa taget. Jag borde börja sätta igång med John och Ringo för att få in mer i samlingen, men jag vill bara ha mer George i skivbacken. Så jag får bota separationsångesten genom att köpa billiga singlar.

Lite Beatlesrelaterade nyheter när det kommer till min skivback är att jag inhandlade en ny LP med Julian Lennon i Onsdags: the secret value of daydreaming. Jag har lyssnat igenom den en gång och funderar på att säga någonting om den. Men så mycket kan jag säga: Oj, vad jag gillar Julians musik. Så otroligt mycket.

Jag lyckades dessutom rycka åt mig en LP med The lovin' spoonful - och de får avsluta inlägget.

Min Beatles-spellista ska få vara med i en challenge. (Jigsaw-röst) .. "I want to play a game" . .

Jag hade tänkt göra en iTunes-Shuffle-Challenge som jag har lånat från Beas fabulösa blogg. Jag har precis återställt mitt iTunes och har enbart lagt in en del av mina Beatles & Beatlesrelaterat-mappar ännu, men det är över 1500 låtar i denna spellista - så jag hoppas att det ger en tillräckligt stor urvalsgrupp.

How does the world see me? The Beatles - I need you
"You don't realize how much I need you."
- Kanske är jag någon som är dålig på att visa min uppskattning inför andra människor och vad de faktiskt betyder för mig? Jag verkar ju onekligen veta om det själv och jag kanske är en sådan som tar för givet att alla andra vet hur mycket jag bryr mig om dem? .. Det skulle kunna stämma, ja.

Will i have a happy life? George Harrison - Mystical one
"They say Im not what I used to be - all the same I'm happier than a willow tree"
 - Kanske det kanske, om jag vågar förändras och utvecklas och inte stanna kvar i gammalt.

What do people really think of me? George Harrison - I live for you
"All alone in this world am I, not a care for this world have I - Only you keep my eyes open wide"
- Jag hoppas att jag aldrig hamnar i en sådan relation att jag är det ende denne bryr sig om. Jag har otroligt svårt för människor som inte kan ha ett funktionabelt och självständigt liv utan ständigt måste klänga på någon annan. Nu är ju denne låt om gud, så den är lite svår att applicera i en vardagssituation och jag hoppas verkligen att ingen därute ser mig som någon slags gud, haha!

Do people secretly lust after me? Julian Lennon - Well i don't know
"Well I don't know but I'm curious all the same."
- Egentligen så var detta det enda som hade någon slags relevans i texten. Jag hoppas att ingen gör det.

How can i make myself happy? Paul McCartney - Freedom
"I will fight for the right to live in freedom."
- Att kämpa för att bli accepterad för den jag är och för att alla andra ska bli accepterade för det de är. Det låter väl ändå som ett bra mål i livet?

What should i do with my life? The Beatles - Julia 
"Half of what I say is meaningless, but I say it just to reach you."
- Försöka nå fram till personer jag vill nå fram till, även om jag kanske inte vet hur jag ska göra det.

Will i ever have children? John Lennon - Dear Yoko
"There's a hole where you're supposed to be."
- Ja, det låter ju inte som att det kommer sluta lyckligt i alla fall. Olyckligt bortfall/missfallsvarning?

What is some good advice for me? Paul McCartney - Mistress and maid
"She wants to shout at the back of his head: Look at me, look at me, now that Im not afraid.
See what its come to, Im not your mistress and maid."
- Förmodligen att inte låta folk kliva på mig och behandla mig som någon slags tjänare. Att inte låta rädsla skrämma mig så till den grad att någon annan kan ta makten över mig. Om jag skulle låta det hända så skulle jag nog skämmas ganska mycket över mig själv - förutsatt att jag inte står ansikte mot ansikte med en psykopat med vedyxan höjd: ibland (men inte särskilt ofta) är det klokt att bli rädd.

What do i think my current theme song is? Paul McCartney - London Town
"Oh, where are there places to go? Someone somewhere has to know. I don't know."
- Sanningen är väl att jag just nu längtar ifrån den här staden mer än någonsin. Jag har en enorm ångest över att jag söker till universitetet här och binder mig i Umeå för år framåt. Jag vet inte vart jag vill, men jag vill bort härifrån. Någon måste veta vart jag kan höra hemma - för jag vet inte.

What does everyone else think my theme song is? The Beatles - I'm only sleeping
"Everybody seems to think I'm lazy - I don't mind, I think they're crazy,
Running everywhere at such a speed til they find there's no need."
- Vilken underbar låt. Jag vet inte om folk tycker att jag är lat (det gör de säkert!) men ofta så tycker jag att människor har svårt att leva i nuet. De är stressade över saker som de kanske inte ens kan påverka och som ligger så långt fram i tiden att de kommer att upptäcka att de har spenderat så mycket tid i onödan på att jaga ögonblick som passerat eller på att oroa sig om saker som kan dyka upp bakom nästa krön. Och George Harrison har gjort en jättebra låt om detta som heter "Be here now". (Tips!)

What song will play at my funeral? John Lennon - How?
"How can I go forward when i don't know which way I'm facing?"
- En vacker låt, men oj vad deprimerande den kändes, till och med för en begravning.

What type of men/women do you like? The Beatles - Dig a pony
"I told you, all I want is you."
- Bestämda grottmän som vill släpa hem mig till grottan över axeln kanske? Haha, jag vet folk som vill ha sådana. Nej tack dock - jag vill ha någon som vill ha fler saker och personer i sitt liv än enbart mig och som inte är beroende av mig för sitt psykiska välbefinnande. En person som inte vill ha någonting annat i sitt liv än enbart en person känns som typen som aldrig kommer att kunna låta en ta ett endaste andetag på egen hand. Och det är tvärtom när det kommer till vad jag vill ha - tyvärr.

What is my day going to be like? George Harrison - Run so far
"Lonesome tears, after dark - there's no escape, can only run so far."
- Inte helt optimal, uppenbarligen. Tydligen så kommer jag att tas över av känslor jag inte har möjlighet att fly ifrån utan kommer måsta reda ut. Well, sådana känslor är yet to come i alla fall.

Why am i here? The Beatles - Only a northern song ♥
"It doesn't really matter what clothes I wear or how I fare or if my hair is brown."
- En av mina favoritlåtar men i princip omöjlig att hitta något relevant i när det kommer till frågan. Så jag får helt enkelt ställa motfrågan - spelar det verkligen någon roll varför jag är här eller spelar det någon roll vad jag gör?

What will people remember me for? George Harrison - Rising sun
"Crippled by the boundaries, programmed into guilt - til your nervous system starts to tilt."
- Som en människa som bryter ihop av de krav som läggs på mig och de begränsningar som hindrar mig från att uppfylla kraven? Det vore inte första gången i sådana fall.

What song will i get stuck in my head tomorrow? George Harrison - Got my mind set on you
"I got my mind set on you."
- Jag har absolut inget emot att få denna låt på hjärnan och det är enkelt, med tanke på hur catchy den är.

Are there people outside waiting to take me away? Paul McCartney - Sweetest little show
"You've been around a long time."
- Gulp. Ja.

What will this year be all about? John Lennon - Nobody told me
"Everybody's talking and no one says a word."
- Hela den här låten ger mig en känsla av rastlöshet eller frustration. Alla gör olika saker men ingen får ut något av det eller gör det helhjärtat. Alla pratar och pratar men får inget sagt. Du gör allt men samtidigt inget och lämnar inget betydande spår efter dig. Jag hoppas inte att detta stämmer och det är supersvårt att beskriva känslan som denna låt frambringar i mig. Hopplöshet, meningslöshet, tristess ..

George: eder skribents favoritmusiker eight days a week. ♥

Sitter här och dricker pepsi max, pluggar körning på enkelriktad väg inför körlektionen imorgon (08:20 - hur hurtig är jag inte?! De hade bara öppet halvdag på grund av att det är en röd dag.) och lyssnar på George Harrisons skiva Cloud Nine från 1987. Dock så blir jag alltid påmind om en av mina värsta stunder av raserad inner peace då jag hör den.

Anledningen till detta är att jag - när jag köpt LP-skivan och bara tog den under armen - råkade ut för följande konversation där medlemmarna var jag (J) och en kille (K).

K: Så du gillar The Beatles? Vilken är din favoritmedlem?
J: Oj, jag gillar allihopa, men George är min överlägsna favorit.
K: (Här tittar han på mig som om jag hade avslöjat att jag var döende i cancer.) Jaha. Eh. Alltså, han var ju acceptabel i Beatles, han gjorde ju inte dåliga låtar men kanske inte jättebra heller. Och han var väl inte särskilt bra som soloartist heller ..
J: Jaså, tycker du? (Notera att jag inte lät sur, utan mer intresserad av ett mer utvecklat svar.)
K: Jo men den där första, All things must pass, är ju bra, och den där (Här nickar han mot Cloud Nine.) är ju helt okej, men den resterande delen vet jag inte ..
J: (Här motstår jag den enorma frestelsen att påpeka att George hade släppt både Wonderwall music & Electronic sound innan All things must pass). Hm, Okej. Jag tycker de flesta av hans album är bra, men vissa kanske är lite ojämna. Men generellt sett så tycker jag de är bra. Men alla tycker ju olika. (Hej schyssta klubben!)
K: Jo, men alltså, jag säger inte att han är värdelös som medlem av The Beatles, men sedan när han gick solo .. Jag vet inte riktigt vad som hände med honom då. Jag vet inte vad som gick fel i hans huvud.
J: Jag gillar honom i alla fall. (Här riktar jag ett deathstare som George själv skulle ha varit stolt över mot killen.)
- här infaller en väldigt stel tystnad och jag är säker på att man skulle kunna höra en knappnål falla -
J: Jag måste gå nu. (Här vänder jag mig bara om och marscherar argt ut så det klapprar i golvet.)

Jag lovar er, jag var en nanosekund från att faktiskt bruka handgripligt våld. Jag är sjukligt trött på att behöva försvara mig för att jag tycker att George Harrison är den bäste av dem. I min värld så får alla ha vilken favorit de vill utan att bli tråkade. För jag kan försäkra er att jag har blivit tråkad MÅNGA gånger, fler än jag någonsin kan hålla ordning på. Efter ett tag blir man less på konversationer som är ungefär .. "Gillar du George?! .. Oj, men du .. Ta den här slickepinnen så kanske det känns bättre att vara musikaliskt efterbliven?".

Såhär är det: kritik mot ens favoritmusiker för en som lever för musik är samma sak som kritik mot en själv.

Så nej - jag vill inte ha en slickepinne för jag behöver inte tröstas och jag är glad om jag får lyssna på Cloud Nine ifred. Och Cloud Nine är mer en bara en okej skiva: det är en briljant skiva.

George Harrison - Breath away from heaven (Från den eminenta plattan Cloud Nine!)

En bild som representerar mina känslor för blogg.se: trötthet.

Jag ber om ursäkt för min superdåliga uppdatering, men det är blogg.se som krånglar och förbehåller sig rätten att inte posta de inläggen jag publicerar. Blir så less.