The Beatles: inga främlingar inför missgynnande kontrakt.

Jag har några dokument på datorn angående Beatles olika bolag, deras musikförlagsrättigheter och annat som har med deras bolag och styrelsen av dem att göra. Affärsverksamhet som rör bandet, helt enkelt. Jag hade tänkt posta ett dokument då och då för att inte sitta och redigera småsaker i dem alltför länge. Därför hade jag tänkt mjukstarta nu! Det kanske slutar med att dessa inlägg får en egen kategori för att jag lättare ska kunna hålla ordning här.




Seltaeb: hanterar Beatles merchandise i USA.
Stramsact: hanterar Beatles merchandise i Europa och Storbritannien.

Seltaeb Inc. är ett av de större kontraktfiaskon som man kan finna i samband med The Beatles. Seltaeb bildades 1963 för att hantera alla förfrågningar om licenser för att tillverka merchandise som kom in till Brian Epstein och dennes bolag NEMS - i egenskap av Beatles manager. Epstein ville anställa någon som kunde hantera alla ansökningar och han gav uppgiften och fria händer att hitta en lämplig kandidat till sin advokat David Jacobs. Jacobs hittade en lämplig kandidat i form av Nicky Byrne och erbjöd honom att ta över marknadsföringsdelen från NEMS i utbyte mot att han betalade provision till NEMS. Byrne lade fram sin deal: han skulle ha 90% i ränta. Det här var innan Beatles hade tagit över Amerika och Brian Epstein kunde inte ana hur stor den potentiella marknaden skulle bli - och accepterade avtalet. Detta ledde till att The Beatles och NEMS fick de återstående 10%. Brian förstod sedan att det här var ett förfärligt dåligt avtal och det såg ut som att han skulle lyckas omförmedla det till 49% året efter - men kontraktet blev indraget. Standarden för ett sådant här kontrakt hade varit mellan 70-80% för NEMS och Beatles - så detta avtal är verkligen inte bra. Epstein resonerade som så att "10% är ju bättre än ingenting i alla fall!" och signerade personligen bort 90% av alla royalties på bandets merchandise.

Sedan kom Beatlemania och Beatles ansikten eller namn fanns på allt: muggar, kläder, godis, dockor, peruker, pins, spel, smycken - allt man kan och inte kan tänka sig. Beatles-memorabilia såldes i större mängd än det kunde tillverkas. Beatles jämfördes med pengamaskiner såsom till exempel Disney. Byrne stegade glatt in på Brian Epsteins kontor med en check på lite mindre än 10 000 dollar. Brian höjde på ögonbrynen åt den höga summan och frågade försiktigt hur stor del av den som skulle tillfalla Byrne. "Men Brian", tyckte Byrne, "det här är ju din andel, det är dina 10% av avtalet." Efter att ha fått reda på hur enormt intresset var för i princip allt med Beatles namn eller bild på i USA så blev Brian skräckslagen. Hur skulle Beatles reagera om de fick reda på vilket icke-förmånligt kontrakt som han hade skrivit under? Hur skulle deras relation se ut om de fick reda på hur mycket pengar som han hade skänkt bort? Han tog ett snabbt beslut - han skulle aldrig berätta för Beatles om det här.

Problemen hopade sig då en av investerarna i Seltaeb - Lord Eliot - stämde Byrne för att denne skulle ha använt kapital från Seltaeb för privata angelägenheter. Brian Epstein blev ilsken och hävdade att Seltaeb inte hade redovisat sina finanser korrekt och beslöt sig för att frånta dem möjligheten att ge ut licenser för merchandising. Detta påbörjade en juridisk tvist mellan Byrne och Epsteins revisor, Walter Hofer. Epstein gav order om att NEMS skulle ge licenser direkt till Amerikanska företag utan mellanhänder - också upphov till en juridisk tvist som gav Byrne rätt efter tre år. Domen upphävdes senare. Oron i verksamheten gjorde att de som hade merchandising-avtal inte fullföljde sina ordrar och avbröt leveranser för 78 miljoner dollar. Allt som allt kostade rättstvisterna och dess resultat i en förlust för på ca 100 miljoner dollar för NEMS och därmed också för Beatles. Brian försökte lansera ett nytt bolag som skulle ta hand om Beatles merchandising-pengar, Maximus enterprises, men det var för sent. Brian Epstein dog av en överdos i Augusti 1967 och behövde aldrig möta "pojkarnas" reaktioner när hemligheten om Seltaeb uppdagades. Många var de som förlorat pengar på Seltaeb, och en av de som kände sig förförljd och utsatt var David Jacobs. 1968 bad han, skräckslagen, om polisbeskydd för att "de är alla efter mig". Några dagar efter denna förfrågan så hittades Jacobs hängd i sitt garage.