Ugh, jag hade en miserabel förmiddag med illamående och huvudvärk. Det slutade med att jag stängde in mig på mitt rum, plockade undan lite saker och städade samtidigt som jag la min George-lista på shuffle och sjöng med i varenda låt som behagade gå igång. De är så fantastiska allihopa - och jag är så glad för att jag har möjligheten att lyssna på dem hur mycket jag vill varenda dag. ♥ Han sjunger fortfarande på maxvolym här hemma och imorgon ska jag spendera natten i stugan, så då blir ingen störd på mina sena musikvanor.

Dock så är jag inte på humör för att skriva ihop något vidare långt inlägg, men räds icket! Jag har skåpmat. När jag rensade ur min gamla dator så hittade jag en massa fakta-dokument som jag antar var menade att bli blogginlägg till en början men som sedan fått ligga. Det är bara att välja vad jag vill posta om, men med anledning av att jag läser Yoko Onos bok "Minnen av John Lennon" (Superbra bok!) just nu så går mina tankar mer regelbundet än någonsin till John och ilskan samlas i en knut i magen över att någon har mördat honom. Att någon ansett, och förmodligen fortfarande anser, att han hade rätten att ta Johns liv.
För George-fanatikerna finns det dock en egen Chapman - en man med samma mål men som inte riktigt nådde ända fram med sitt uppdrag. Hela mordförsöket blev effektivt nedtystat, men det var hugget som stucket ('Scuse the pun angående att han blev knivhuggen, jag försöker inte skämta!) att han faktiskt överlevde.

Jag hittade storyn i ett dokument på datorn och tänkte att det är lika bra att lägga upp den: jag tycker att den är hårresande. 

"George och Olivia hade gått till sängs strax efter 2 på natten och inte särskilt långt efter så vaknade Olivia av ljudet av glas som krossades. Hon lyckades skaka liv i George som drog en rock över sina kläder och gick ut för att undersöka vad som hade hänt. Han såg Abram på nedervåningen och gick tillbaka till Olivia för att varna henne. Olivia sade åt honom att stanna i rummet, men George var inte lockad av tanken på att inte veta var denna figur tog vägen utan lämnade rummet medans Olivia ringde efter assistans via telefon.

"As I looked down to the room below me, I saw a person run from the kitchen. He stopped in the centre of the room and looked towards me. He started shouting and screaming. He was hysterical and frightening. He said words to the effect of, 'You get down here, you know what it is.' I could see a knife in one hand and the spear from part of the statue in the other."

George hade knappast mycket tid att tänka över hur han skulle hantera situationen och skrek tillbaka mot inkräktaren. Den mystiske personen rusade mot George vars första instinkt var att söka skydd i något rum. Då slog tanken honom att hans son, hans fru och hans svärmor alla befann sig i huset och att de skulle vara väldigt utsatta i den sekund som denna människa lyckades ta sig förbi honom. Han vände sig om och rusade mot angriparen. En häftig kamp utbröt där George enbart kunde försvara sig mot knivhuggen genom att slänga upp armarna i vägen. Angriparen attackerade hans övre del av kroppen och framför allt bröstkorgen. Detta avbröts temporärt då Olivia dök upp och slog honom i bakhuvudet med en tung eldgaffel av järn.

"He stood up and chased my wife. I feared greatly for her safety and hauled myself up to tackle him. I placed my hands around the blade. He again got the better of me and got on top of me. I felt exhausted and could feel the strength draining from me. My arms dropped to my sides and I vividly remember a deliberate thrust of the knife down into my chest. I could feel blood entering my lungs. I could feel my chest deflate. I felt blood in my mouth and air exhale from my chest. I believed I had been fatally stabbed."

Det var inte enbart George som blev skadad: när mannen fick tag på Olivia så gjorde han ett försök att strypa henne, och det var då George lyckades ta sig upp trots alla skador och kasta sig på honom. Olivia lyckades undkomma och såg sig omkring efter ett vapen.

"There was blood on the walls, blood on the carpet. This was the moment I realised we were going to be murdered, that this man was succeeding in murdering us and there was no one else there to help. I turned around and grabbed a lamp, tore the shade off and brought it down on the man's head. I struck the intruder as hard as I could, as many times as I could."

Mannen lyckades få tag i sladden till lampan och linda den runt sina händer och Olivia var säker på att han tänkte strypa henne. Han slog till henne med sladden en gång innan hon slängde lampan med all sin kraft på honom och flydde. George verkade mer och mer borta men hon kunde inte göra mer utan rusade ned för trappan innan hon märkte att han inte följde efter henne.

Ca 3:45 så tog sig två obeväpnade poliser in i byggnades och fann inkräktaren okontaktbar, vacklandes omkring vid trappavsatsen. Inom femton minuter var två ambulanser med fyra sjukvårdare på plats. Det tog ca 20 minuter innan de lyckats hejda allt blod och titta till skadorna. Två droppåsar kopplades in och George och Olivia fördes till sjukhus för vård tillsammans med deras son - inkräktaren fördes till polisstationen i Henley för att sedan föras till sjukhus för sina skador.

Vid klockan fem på morgonen anlände de till sjukhuset där en del av Georges trasiga lunga fick plockas bort och resten av skadorna ses över.

"He has been stabbed on the right hand side of the chest, with the blade entering just below his collarbone. The knife narrowly missed a blood vessel connecting the heart and the head. If that had been ruptured, he would have perished within a matter of minutes from internal bleeding. He was extremely lucky. If the knife had gone in more than a centimetre either side, then it could have hit some very dangerous things, such as large blood vessels."

Då det mest akuta setts över så flyttades George till ett annat sjukhus för att man skulle kunna hålla koll på hans tillstånd.

"The main stab wound was a very, very small distance from a main vein and it was only by chance that his injuries were not life threatening."

Mordförsöket ledde till stora rubriker i media, men hur allvarliga skadorna faktiskt var tystades effektivt ned.

"George was stabbed about 40 times. It happened outside his bedroom on the landing. He would have been dead if he'd been lying in bed, he wouldn't have been able to fight. The papers did say that one wound punctured his lung, but a lot of the others were just as horrific. The man was slashing him everywhere. George's wife hit him again and again on the head with this brass lamp, but he just wouldn't stop. There was blood everywhere."


Michael Abram - ihopsydd efter de skador som han råkade ut för under sitt mordförsök.

Mannen bakom mordförsöket, Michael Abram, var en man som tidigare hade varit inne på mentalsjukhuset och vänt - han hade skrivits ut ca fem veckor innan mordförsöket. Tre psykiatriker ställde snabbt diagnosen paranoid och schizofren vilket gjorde att Abram inte kunde anses skyldig att stå till svars för sina handlingar då han inte varit vid sina sinnes fulla bruk. (innocent by reason of insanity.) Han dömdes till psykiatrisk vård och frigavs 2002.

Friar Park är ett stort gods som består av 120 rum och hela tomten upptar ca 14 hektar. Runtom löper staket som sträcker sig upp till mellan 1,8 till nästan 2,4 meter. Staketet var dessutom fram till 2010* bitvis förstärkt längst upp med kraftiga rullar av taggtråd. Tydligen så skall staketet ha varit ca en kilometer långt, men jag har inte lyckats avgöra om det enbart var staket försedda med taggtråd generellt - det går inte att hitta någon riktigt bra översiktsbild över hela godset då det är mycket skog i vägen. Efter att John Lennon mördades så låstes grindarna till egendomen för allmänheten och kameraövervakning samt spårljus installerades. (Spårljusen under tidigt 1990-tal) Under en tid så patrullerade vakter med hundar runt ägorna. Huset är såklart också försett med larm.
*Anledningen till att taggtråden togs ned var att katterna i området gjorde sig illa på staketet.


Det gamla omfattande staketet med taggtrådsrullar vid Friar Park.

Men den natten då Michael Abram tog sig in i huset så var inte övervakningen vad den borde ha varit: Abram kunde enkelt ta sig över en del av staketet som inte var förstärkt med taggtråd och helt enkelt gå upp till huset. Nu för tiden vaktade inga hundpatruller och sensorn till spårljuset verkade inte heller fungera. Inte heller så reagerade larmet då han slog sönder en glasruta på undervåningen för att ta sig in i byggnaden.

Även om han inte avled som en direkt orsak av attacken utan av cancer 2001 så anser många att den här incidenten var det som egentligen dödade George: hans tillfrisknande från den första kampen mot cancer (i halsen) verkade gå så bra och han hade varit så otroligt pigg och sett så frisk ut innan - men inte efter detta. Han blev mer och mer tystlåten och sades inte ha någon psykologisk styrka kvar att uppbåda medans nya cancerformer (hjärnan och lungorna) drog över honom och till slut tog honom med sig."

George: eder skribents favoritmusiker eight days a week. ♥

Sitter här och dricker pepsi max, pluggar körning på enkelriktad väg inför körlektionen imorgon (08:20 - hur hurtig är jag inte?! De hade bara öppet halvdag på grund av att det är en röd dag.) och lyssnar på George Harrisons skiva Cloud Nine från 1987. Dock så blir jag alltid påmind om en av mina värsta stunder av raserad inner peace då jag hör den.

Anledningen till detta är att jag - när jag köpt LP-skivan och bara tog den under armen - råkade ut för följande konversation där medlemmarna var jag (J) och en kille (K).

K: Så du gillar The Beatles? Vilken är din favoritmedlem?
J: Oj, jag gillar allihopa, men George är min överlägsna favorit.
K: (Här tittar han på mig som om jag hade avslöjat att jag var döende i cancer.) Jaha. Eh. Alltså, han var ju acceptabel i Beatles, han gjorde ju inte dåliga låtar men kanske inte jättebra heller. Och han var väl inte särskilt bra som soloartist heller ..
J: Jaså, tycker du? (Notera att jag inte lät sur, utan mer intresserad av ett mer utvecklat svar.)
K: Jo men den där första, All things must pass, är ju bra, och den där (Här nickar han mot Cloud Nine.) är ju helt okej, men den resterande delen vet jag inte ..
J: (Här motstår jag den enorma frestelsen att påpeka att George hade släppt både Wonderwall music & Electronic sound innan All things must pass). Hm, Okej. Jag tycker de flesta av hans album är bra, men vissa kanske är lite ojämna. Men generellt sett så tycker jag de är bra. Men alla tycker ju olika. (Hej schyssta klubben!)
K: Jo, men alltså, jag säger inte att han är värdelös som medlem av The Beatles, men sedan när han gick solo .. Jag vet inte riktigt vad som hände med honom då. Jag vet inte vad som gick fel i hans huvud.
J: Jag gillar honom i alla fall. (Här riktar jag ett deathstare som George själv skulle ha varit stolt över mot killen.)
- här infaller en väldigt stel tystnad och jag är säker på att man skulle kunna höra en knappnål falla -
J: Jag måste gå nu. (Här vänder jag mig bara om och marscherar argt ut så det klapprar i golvet.)

Jag lovar er, jag var en nanosekund från att faktiskt bruka handgripligt våld. Jag är sjukligt trött på att behöva försvara mig för att jag tycker att George Harrison är den bäste av dem. I min värld så får alla ha vilken favorit de vill utan att bli tråkade. För jag kan försäkra er att jag har blivit tråkad MÅNGA gånger, fler än jag någonsin kan hålla ordning på. Efter ett tag blir man less på konversationer som är ungefär .. "Gillar du George?! .. Oj, men du .. Ta den här slickepinnen så kanske det känns bättre att vara musikaliskt efterbliven?".

Såhär är det: kritik mot ens favoritmusiker för en som lever för musik är samma sak som kritik mot en själv.

Så nej - jag vill inte ha en slickepinne för jag behöver inte tröstas och jag är glad om jag får lyssna på Cloud Nine ifred. Och Cloud Nine är mer en bara en okej skiva: det är en briljant skiva.

George Harrison - Breath away from heaven (Från den eminenta plattan Cloud Nine!)

Det skrotade omslaget till vänster och det som släpptes till höger. Ska jag vara ärlig så finner jag det vänstra omslaget mycket intressantare bildmässigt sett. 

Jag har sagt att George inte låg bakom oärlig musik i tidigare inlägg - och det är en sanning med viss modifikation. Nästan lite oärligt, precis som den här skivan.

Det tidiga åttiotalet bar med sig ett synnerligen ogynnsamt klimat för de gamla sextiotals-musikerna med helt nya värderingar och en stora förändringar. George, med många andra, stod inför ett vägskäl. Antingen så fortsätter han på sitt inslagna spår eller så vänder han kappan efter vinden och färgar håret i alla regnbågens färger likt Cyndi Lauper. Eller kanske inte. Det var i alla fall samma gamla vanliga George som skickade sin färdiga skiva med samma gamla vanliga musik till Warner Records. Det ovanliga i denna berättelse som han kanske inte hade väntat sig var att få tillbaka skivan med direktiven "gör om, gör rätt!"

Mo Ostin på Warner var bekymrad över skivans innehåll. "Den innehåller ingen hit" var hans dom och han gav George order om att avlägsna fyra av skivans spår: Flying hour, Lay his head, Sat singing samt Tears of the world. Dessa skulle, blev George informerad om, ersättas med glada upptempolåtar på "boy meets girl"-temat. Efter den hårda tjänstgöringen i The Beatles så hade George blivit involverad i så många sådana låtar att hans kvot var fylld många gånger om. Den forne bandkollegan som varit mest framgångsrik med dylika låtar, Paul McCartney, hade försökt hoppa på det hastigt undflyende tåg som hotade att lämna honom som en föredetting genom att släppa super-synthiga "McCartney II".

Tidpunkten för en hit var dock mycket läglig. Med John Lennons död i färskt minne så var intresset för The Beatles lite större än bara för två-tre år sedan. Nu var folk villiga att lyssna. George ersatte de bortvalda låtarna med nya: Blood from a clone, All those years ago, Teardrops och That which i have lost. Mo Ostin nickade sitt bifall och den nya versionen med sitt nya omslag nådde butikerna. Singlarna som släpptes var All those years ago/Writing's on the wall (#13 i England samt #2 i USA) och Teardrops/Save the world. (#102 i USA).

Det som är så otroligt synd är att det här hade kunnat bli en mycket bra skiva - fram tills att folk började försöka putta den i olika riktningar. Den innehåller två covers - Hong Kong blues samt Baltimore Oriole som är mycket fina hyllningar till sin upphovsman Hoagy Carmichael. Save the world samt Unconsciousness rules är båda bra spår. Writing's on the wall och Life itself likaså.

Ersättningsspåren däremot.

Blood from a clone är ett bittert slag riktat mot musikindustrin och ett ilsket bett mot den behandling som George blev utsatt för då hans skivförslag nobbades. Du behöver inte läsa mellan raderna för att förstå den giftiga texten. Teardrops är kamratens raka motsats - en sorgsen text placerad i ett sockersött, trallvänligt rosa fluffigt pop-arrangemang vilket verkar ytterst motsägelsefullt. All those years ago har egentligen all anledning att vara sorgsen och bitter, men sorgsenheten och hyllningen till John Lennon övergår i ocentrerade ilskna utfall mot - tja, världen. Människor i allmänhet. That which i have lost är en av hans låtar om andlig upplysning. Sorry, Mo Ostin! Men den är i alla fall upptempo! Man kan inte få allt.

Tänk om den här skivan hade släppts i den form som George hade planerat. Oj, så bra den hade varit. I det här fallet blev hans skapandeprocess splittrad vilket ledde till att skivan blev detsamma. Det här är en av de mest bortglömda verken av George och eder skribent fick sitt exemplar av LPn i nyskick för det facila priset av en krona. Den är defenitivt värd mer än så musikmässigt, men den hade kunnat vara värd ännu mer om den hade varit mer i överrensstämmelse med sin upphovsman. Göra sura utfall mot andra kan alla - men att kunna skapa förstklassig musik är få förunnat.

"Music has always had a transcendental quality inasmuch as it reaches parts of you that you don’t expect it to reach. And it can touch you in a way that you can’t express." - George Harrison

Så, idag är det alltså George Harrisons födelsedag. Eller igår 23:42, eller 23:50 beroende på vilken källa man litar på. Idag skulle han ha fyllt 69 år - jag har svårt att föreställa mig honom i en sådan aktningsvärd ålder.

George började som min favoritbeatle för att sedan fortsätta vidare som den beatle vars solomusik jag uppskattar mest, och efter detta avancerade han snabbt till en förebild och vid detta laget så borde man kunna säga att han har något som liknar en gudsstatus i mitt liv. Det hela började egentligen när jag fick Geos autobiografi "I, me, mine" av min far. Hur intressant själva livshistorie-delen är så var det den del av boken som innehåller hans låttexter och några korta synpunkter om låtarna. Jag började läsa igenom texterna rad efter rad och insåg att detta var poesi och words of wisdom på en nivå som jag aldrig upplevt förut. Efter alla texter om den materiella världen och dess egoism, efter alla utläggningar om livt, döden och gud så började jag fundera över mitt eget liv. En eftertanke fylld av beskhet. Jag tyckte verkligen inte om människor och jag insåg att jag hade varit grym och elak mot de människor som brytt sig om mig, och att jag satt upp en mur mellan mig och  omvärlden där ingen fick komma in för att jag skulle slippa att någon människa någonsin skulle kunna såra mig. Jag trodde att jag var stark som ensam och kärlekslös, men det var jag aldrig inser jag såhär i efterhand. Jag var feg och ynklig.

Det första som jag bestämde mig för var att rädda vad som räddas kunde - jag hade människor som jag var skyldig en ursäkt vilket var en av de jobbigaste processerna någonsin i mitt liv. Jag har alltid känt mig överlägsen om någon annan har visat sig svag. Jag var gärna bödeln för att slippa vara den som fått lägga sig med halsen exponerad i schavotten. Men det fick jag göra nu vilket säkert var välbehövligt. Sedan bestämde jag mig för att det var dags att vara ärlig - också en förändring. Jag hade knappast varit ärlig mot mig själv och absolut inte mot andra människor. Jag behövde släppa in andra människor i mitt liv och försöka lita på att det inte ville ha ihjäl mig när jag sover. Vidare så lyckades jag hitta styrkan att hoppa på en utbildningschans som gav mig möjlighet att reparera de bristfälliga betyg som jag bar med mig från gymnasiet - betyg som jag hade låtit förfalla och försvinna i en grop fylld av min egna självömkan. Den gropen har Geos musik fyllt igen totalt - för det var egentligen jag själv som satt mig i skiten och inga yttre omständigheter. Geo var en välbehövlig knuff som fick mig att vilja släpa mig upp ur gropen och ut på fast mark. Jag vill dock inte att någon ska tycka synd om mig, för en sådan person som jag har varit är inte värd sympatier, de ska ha en jävla smäll egentligen.

Den fasta marken är precis lika säker som Geo var. Hans musik var så personlig och ärlig som musik kan bli. Var han ledsen fick man en sorgsen skiva - var han glad så fick man en glad skiva. Det man inte fick var en påmålad fasad med total avsaknad av verklighetsförankring. Han blev aldrig en sellout, och det är jäkligt coolt. Det är sådant som skapar förtroende för en artist i en värld där förekomsten av musikaliska kappvändare är ganska utbredd.

Så de "små" sakerna som Geo har tillfört i mitt liv är öppenhet, ärlighet, livsglädje, ett visst mått av självsäkerhet som gör att jag vågar framföra mina åsikter och synpunkter mer, en rejäl dos av inner peace och massvis av kärlek. Det var sådant som gjorde "the dark horse" till en vinnare i slutändan, och även jag känner mig som en vinnare, tack vare honom och hans villighet att dela med sig av sin visdom. Det är därför jag förespråkar kärlek så otroligt kraftigt numera, för jag vet hur det känns att vara väldigt kärleksfattig. Men inte längre. Jag andas in den kärlek och visdom han besitter och osjälviskt delar med sig av i varje andetag och andas ut tacksamhet som jag hoppas värmer hjärtat på honom, vart han än befinner sig.

Grattis på födelsedagen, George.
Tack för allt.

George Harrison - Run of the mill

"George Harrison: Living in the Material World has been honored with three additional prestigious nominations. The film has been nominated by British Academy Film Awards / BAFTA in the Best Documentary Category, director Martin Scorsese has been nominated by the Director's Guild of America (DGA) for Outstanding Directorial Achievement in Documentaries, and the film's editor David Tedeschi has been nominated by the American Cinema Editors (ACE) in the Best Edited Documentary category."

Och jag bjuder på en dansande George Harrison för att fira denna glada nyhet!