Förra veckan så råkade Paul McCartney's son James uttala sig om att bilda band med några av de andra barnen till medlemmarna i Beatles. Jäklar vilket liv det blev. Nyhetssidorna på internet vaknade till liv, tumblr och andra sociala medier drog igång drevet och det talades tillochmed om det i svenska nyhetsmorgon. Jag vill inte att det ska hända, ska jag börja med att säga - och det finns en enkel anledning: en sådan sammansättning kommer inte tillåta dem att vara sig själva eller att låta dem få använda sin kreativitet. Alla dessa personer är för olika i sin musikaliska framtoning och att kväva deras talanger för att de ska passa ihop tycker jag vore synd.

Jag blir dock riktigt sur när media säger att det här skulle vara ett trick för att "spela på sina föräldrars namn". (Ja, jag har hört det!) Om du föds som son (och dotter såklart, men det gällde söner i det här fallet) till sådana fixstjärnor som Beatles har varit så är det omöjligt att det inte kommer att uppmärksammas för hela deras liv. De är födda till att bli nedpressade i skosulorna av media och de är födda till att bli sedda som bortskämda snorungar av missunsamma människor för att deras föräldrar var de största musikaliska ikonerna i den moderna musikhistorien. Alla säger att "med det namnet så kommer det ju inte vara svårt att få in en fot i musikbranschen" och nej, kanske inte. Men oj, så mycket de kommer bli trampade på för att de antingen låter för mycket som sina fäder och borde "skaffa en egen image" eller för lite som sina fäder och "borde återvända till sina rötter". Jag tror inte direkt ribban ligger långt om du råkar vara barn till en Beatle. Beatles själv om några vet att de figurerade/figurerar i en bransch som äter upp dig och spottar ut dig.

Är det inte lite så att det för det mesta är folket runtomkring dessa personer som vill få det att verka som att de lever på sina pappors namn? Det är folket runtomkring som recenserar skivor med "Beatles-sonens"-band, de har "samma sound som sin far" eller "inte samma sound som sin far" till en sådan gräns att det blir löjeväckande. Så länge alla fortsätter att blanda ihop sönernas musik med deras pappors musik och prata om den i samma andetag så kommer det aldrig få ett slut. Man måste försöka skilja dem åt. James McCartney bodde i en liten sliten etta när han gick i college som han finansierade genom att slita som uppassare på restaurang för att få det hela att gå ihop, Dhani Harrison har en filosofie kandidatexamen i bildkonst och påbörjade en karriär som aerodynamiker innan han bestämde sig för att han ville satsa på musiken. Dhani visste inte ens att hans far varit med i Beatles och levde ett enormt skyddat liv tills han började skolan och några barn upplyste honom om hans musikaliska bakgrund. Dhani stormade in hemma efter en skoldag då barnen obegripligt nog hade gått efter honom och sjungit "Yellow Submarine" och frågade varför han inte hade fått veta och George sade bara "Oj då, jag borde kanske ha sagt något om det. Sorry!" Yoko och John försökte inte vara annat än mamma och pappa för Sean Lennon och tvingade knappast in honom i musikbranschen heller. Sean må ha gott på fina skolor men blev skoltrött som så många andra och lämnade universitetet. Ringo ville absolut inte att någon av sönerna Zak eller Jason skulle bli trummisar och Zak fick enbart en enda lektion av sin far, som ville se honom i någon annan bransch. Han fick inte ens sitt första trumset av sin far, utan av gudfadern, The Who's trummis Keith Moon. Han har spelat med The Who och Oasis och gjort många inhopp i andra band. Jason fick bo med sin mamma efter att hon och Ringo skiljdes och Ringo enbart hade rätt att besöka dem men har även han hittat platsen bakom trumsetet. De må ha haft väldigt framgångsrika föräldrar, men framgång föder missunsamhet och det gör ont att se det riktas mot deras barn - barn som dessutom ser dem som sina föräldrar och inga superstjärnor. Lägg ned.

Nu kommer mitt egoistiska tillägg: jag älskar Dhani Harrisons (och Julian Lennons men han verkar inte vara inblandad i diskussionen!) musik och den första skivan med hans band thenewno2 -  You are here - och de har en ny skiva på gång och jag vill att han ska fortsätta på den inslagna banan musikmässigt. Om den kommande skivan The fear of missing out är lika bra som föregångaren så kommer det bli årets skiva för mig. Självklart så vill jag inte då att Dhani ska springa iväg någon annanstans! *Ego ego ego*

Dock så var detta Dhanis uttalande om det stora drevet:



Bara för att prata om att spela på sina pappors namn: bandnamnet Thenewno2 valdes för att det förhoppningsvis skulle hålla dem lite anonyma för att de ville hålla Dhanis efternamn borta från det hela. (I wanted it to be a faceless entity, because I didn’t want to be 'Dhani Harrison and the Uncles', or whatever. There was just too much flak around the name 'Harrison' at the time. I started the band so I could send anyone to a meeting, and when they were asked who they were, they could simply say 'The New No. 2.')

Så, ja. Ett långt och surt inlägg blev det. Efter att ha hört vissa sitta och spy galla så kände jag att jag ville få vara lite härligt sur och i alla fall få säga min egen åsikt i frågan.

Thenewno2 - Crazy Tuesday