Efter en av mina föredrag angående Beatles på min förra skola så fick jag den klassiska frågan: "Var det Yoko Onos fel att Beatles splittrades?". Så många gånger jag har fått den frågan - och lika många gånger har jag skakat på huvudet och sagt att så inte är fallet.

Jag älskar Beatles, och i och med detta så älskar jag John Lennon. Då kommer det sig naturligt för mig att uppskatta den kvinna som han har valt som sin partner. Beatles hade splittrats utan Yokos närvaro. Beatles började knaka i fogarna redan 1967 för att alla ville göra olika saker och gruppens intresse inte var gemensamt längre. Det som senare skulle hålla dem samman var faktumet att de var bundna till Apple, bundna i ett partnerskap som Paul McCartney löste upp genom att stämma resterande delar av bandet för att lyckas splittra dem. Då hade stämningen i gruppen varit dålig länge och i mina ögon var det en naturlig process: grupper kommer alltid att upplösas. Det är ett stadium som de går igenom. Ingen grupp håller ihop för alltid.

John Lennon var inte alltid en lycklig man - varken under sitt förhållande med Cynthia eller sitt förhållande med Yoko. När hans förhållande med Yoko började synas i media så kom hatet från alla håll. Hatet från bandmedlemmarna, hatet från pressen, hatet från fansen. Den enda som egentligen välkommnade Yoko i studion var Beatles roadmanager och allt-i-allo Mal Evans. John kunde nog inte ens tänka sig hur reaktionerna skulle bli, och trots hans ganska tuffa, hårdhudade yttre så sårade alla elaka kommentarer honom. Tyvärr så är jag övertygad att om Yoko hade varit mindre annorlunda så hade acceptansen varit större. Hon hade en annan etnicitet, henner konst var avant-garde till det extrema och hon var inte vad man skulle kalla klassiskt söt eller vacker, i brittiska ögon sett. Och vid sin sida hade hon en av Englands mest älskade söner - John Lennon. JohnandYoko. Skönheten och odjuret.

För att komma undan rasismen och hatet så lämnade de England för Amerika, och vi vet alla hur det gick. Johns karriär som fredsaktivist, artist i diverse genrer, men framför allt hans liv som make och fader fick ett abrupt slut på grund av en galning som läst en bok av J.D. Salinger. Yoko fick höra skotten, fick se John rasa till marken, fick åka till sjukhuset och fick ta med sig Johns blodiga kläder med sig hem i en enkel påse. Hennes värld hade slagits i spillror och världen utanför var och är fortfarande fruktansvärt grym emot henne. Det pratas oftare om Yoko som ondskan själv än om Johns mördare. Det gör mig ledsen att tänka på alla elaka kommentarer hon tvingats höra om sig själv. Det enda felet hon gjorde var att hon älskade John.

Jag tycker att alla människor som utan våld kämpar för fred är hjältar, och jag tycker att det är förkastligt att de människor som vägrar ställa sig i ledet, som Yoko, blir offer för skitsnack från de som redan ordnat in sig i ledet. Yoko var Johns själsfrände, hans partner i livet och hans kompanjon. Och jag är henne evigt tacksam för att hon gjorde honom lycklig - till skillnad från alla människor som kände hat och som drev iväg honom för att han älskade henne.

Yoko Ono - You're the one