Det är med en oerhörd sorg jag får ta del om nyheterna angående ett tråkigt dödsfall idag. Davy Jones, en av medlemmarna i bandet The Monkees har avlidit, 66 år gammal. Och jag har ingen aning om vad jag ska säga för jag känner mig helt tom inuti. The Monkees är ett av mina absoluta favoritband och Davy har alltid varit favoriten bland dessa favoriter. The Monkees bestod av underbara karaktärer som har glatt många via sin musik och sin tv-show och där fanns Davy. Många av de låtar som han stod för sånginsatsen på är mina  favoriter och det är alltid hans upptåg som jag skrattar mest åt i tv- showerna. Det känns bara så fruktansvärt orättvist och jag som inte ens var med då Monkees var stora kommer att sakna honom gränslöst. Musik är mitt liv - det jag lever för och andas - och just nu har jag tappat luften. Det är sådana här dagar det är riktigt jobbigt att vara en musikälskare.

Men idag så tog alltså den resa som kallas livet slut för Davy. Han dog i sömnen (sägs det, men andra uppgifter finns också.) av en kraftig hjärtattack hemma i Florida. De forna bandkollegorna Mike Nesmith, Peter Tork och Micky Dolenz har alla lämnat känslosamma meddelanden. Min dashboard på tumblr är fylld av sorg men även av kärlek för denna underbara människa som har glatt så otroligt många. Det är underbart att se människor världen över och i olika åldrar enas av kärlek till Davy - det tror jag att han hade gillat att se. Folk på tumblr ställer in nattens/dagens/kvällens planer (beroende på tidszoner) för att finnas för varandra och stötta och trösta i denna oerhörda sorg. Det sista jag fick in på min dashboard var "HOLY FUCKING SHIT DAVY DIED!" . . Jag tycker att det beskriver allas chocktillstånd alldeles ypperligt. Alla är så fruktansvärt upprörda att man vill ge dem en kram och ha en kram för egen räkning. Jag önskar att alla kunda se den kärleken som flödar genom internetkablarna just nu - för fansen är fantastiska. Allas vår daydream believer, vår "Manchester Cowboy" på 160 centimeter med en energi så positiv att den skulle kunna lysa upp marken han går på. 

I denna stund känns det mycket underligt att höra Davy sjunga "I wanna be free".
Men han är verkligen fri nu. Det är han.
Och oj vad ont det gör just nu.

Två som inte bryr sig om fansens krig banden emellan: Brian Jones (The Rolling Stones) och George Harrison (The Beatles).

En sak som jag har tänkt på då jag har talat med människor om musik är den reaktion som alltid kommer efter att jag har berättat att jag älskar The Beatles. Ofta säger folk då att de antingen gillar The Beatles eller The Rolling Stones. Jag brukar då säga att "Okej, trevligt, det (Rolling Stones) är inte ett favoritband för mig men . . " och då kommer det omedelbart - "Nej, för ni Beatlemaniacs hatar ju Rolling Stones".

Åh gud vad jag är less på fanwars. Det är Gyllene Tider mot Noice, Syntharna mot hårdrockarna och Beatles mot Rolling Stones. Jag tycker sådana dissningar gruppernas fans emellan är så otroligt löjligt när folk trycker ned andra band bara för att det är vad som förväntas av dem. Jag har försökt lyssna på The Rolling Stones. Jag har verkligen försökt. Jag har lyssnat och lyssnat och efter att ha hört ca 75-85 olika låtar med dem så tycker i alla fall jag att de har fått en ärlig chans att visa framfötterna. Anledningen till att jag inte tycker särskilt mycket om RS är att jag på dessa låtar inte hittade en enda som jag tyckte var superbra, och då tycker jag det är bättre att hoppa till musik jag tycker om. Men jag vill alltid ha gett ett band en ärlig chans innan jag avtackar mig från dem, för han man inte det så är det så . . tragiskt. Jag sade det till en i klassen då jag hade hållit i en redovisning om Beatles att "för att kunna kritisera viss musik måste jag ju ha hört den ordentligt." - men det verkar inte alla hålla med om!

Det musikaliska geniet i RS tycker jag dessutom är Brian Jones, och han avled ju redan 1969 i en drunkningsolycka (man tror väl i alla fall att det var en olycka, vissa spekulerar om självmord.) så hans sejour med RS blev inte särskilt lång. Han blev kickad från bandet mindre än en månad innan han dog. Han var i alla fall en otrolig multimusiker och skulle ha fyllt år under gårdagen - så jag säger grattis i efterskott till Brian.


Brian Jones. (1942 - 1969)

Jag har spenderat de senaste dygnen med att sitta klistrad framför datorskärmen och Band of brothers. Jag hade bestämt mig för att jag inte skulle se det trots att alla på tumblr bokstavligt talat spammade min dashboard med screencaps, citat och kärleksförklaringar. Men till slut gav jag efter och inser att jag kommer att börja spamma mina followers dashboards också. Jag har maratontittat igenom tio avsnitt och nu vet jag inte hur jag ska fortsätta mitt liv när Winters inte fortsätter att dyka upp på datorskärmen, eller när Nixon inte fortsätter dricka och Speirs kommer inte heller att springa som en maniac igenom fiendelägret. Tillochmed Chuck Norris hade blivit skräckslagen om Speirs hade kommit löpandes emot honom.

Mitt face då jag såg David Schwimmer för första gången dock .. Jag kommer nog aldrig kunna tänka mig honom i någon annan roll än Ross i vänner. Jag är glad att jag inte har sett Gossip Girl, för så skulle jag aldrig kunna föreställa mig Matthew Settle som cool och badass som Speirs är efter att ha sett honom som Rufus.

"Music has always had a transcendental quality inasmuch as it reaches parts of you that you don’t expect it to reach. And it can touch you in a way that you can’t express." - George Harrison

Så, idag är det alltså George Harrisons födelsedag. Eller igår 23:42, eller 23:50 beroende på vilken källa man litar på. Idag skulle han ha fyllt 69 år - jag har svårt att föreställa mig honom i en sådan aktningsvärd ålder.

George började som min favoritbeatle för att sedan fortsätta vidare som den beatle vars solomusik jag uppskattar mest, och efter detta avancerade han snabbt till en förebild och vid detta laget så borde man kunna säga att han har något som liknar en gudsstatus i mitt liv. Det hela började egentligen när jag fick Geos autobiografi "I, me, mine" av min far. Hur intressant själva livshistorie-delen är så var det den del av boken som innehåller hans låttexter och några korta synpunkter om låtarna. Jag började läsa igenom texterna rad efter rad och insåg att detta var poesi och words of wisdom på en nivå som jag aldrig upplevt förut. Efter alla texter om den materiella världen och dess egoism, efter alla utläggningar om livt, döden och gud så började jag fundera över mitt eget liv. En eftertanke fylld av beskhet. Jag tyckte verkligen inte om människor och jag insåg att jag hade varit grym och elak mot de människor som brytt sig om mig, och att jag satt upp en mur mellan mig och  omvärlden där ingen fick komma in för att jag skulle slippa att någon människa någonsin skulle kunna såra mig. Jag trodde att jag var stark som ensam och kärlekslös, men det var jag aldrig inser jag såhär i efterhand. Jag var feg och ynklig.

Det första som jag bestämde mig för var att rädda vad som räddas kunde - jag hade människor som jag var skyldig en ursäkt vilket var en av de jobbigaste processerna någonsin i mitt liv. Jag har alltid känt mig överlägsen om någon annan har visat sig svag. Jag var gärna bödeln för att slippa vara den som fått lägga sig med halsen exponerad i schavotten. Men det fick jag göra nu vilket säkert var välbehövligt. Sedan bestämde jag mig för att det var dags att vara ärlig - också en förändring. Jag hade knappast varit ärlig mot mig själv och absolut inte mot andra människor. Jag behövde släppa in andra människor i mitt liv och försöka lita på att det inte ville ha ihjäl mig när jag sover. Vidare så lyckades jag hitta styrkan att hoppa på en utbildningschans som gav mig möjlighet att reparera de bristfälliga betyg som jag bar med mig från gymnasiet - betyg som jag hade låtit förfalla och försvinna i en grop fylld av min egna självömkan. Den gropen har Geos musik fyllt igen totalt - för det var egentligen jag själv som satt mig i skiten och inga yttre omständigheter. Geo var en välbehövlig knuff som fick mig att vilja släpa mig upp ur gropen och ut på fast mark. Jag vill dock inte att någon ska tycka synd om mig, för en sådan person som jag har varit är inte värd sympatier, de ska ha en jävla smäll egentligen.

Den fasta marken är precis lika säker som Geo var. Hans musik var så personlig och ärlig som musik kan bli. Var han ledsen fick man en sorgsen skiva - var han glad så fick man en glad skiva. Det man inte fick var en påmålad fasad med total avsaknad av verklighetsförankring. Han blev aldrig en sellout, och det är jäkligt coolt. Det är sådant som skapar förtroende för en artist i en värld där förekomsten av musikaliska kappvändare är ganska utbredd.

Så de "små" sakerna som Geo har tillfört i mitt liv är öppenhet, ärlighet, livsglädje, ett visst mått av självsäkerhet som gör att jag vågar framföra mina åsikter och synpunkter mer, en rejäl dos av inner peace och massvis av kärlek. Det var sådant som gjorde "the dark horse" till en vinnare i slutändan, och även jag känner mig som en vinnare, tack vare honom och hans villighet att dela med sig av sin visdom. Det är därför jag förespråkar kärlek så otroligt kraftigt numera, för jag vet hur det känns att vara väldigt kärleksfattig. Men inte längre. Jag andas in den kärlek och visdom han besitter och osjälviskt delar med sig av i varje andetag och andas ut tacksamhet som jag hoppas värmer hjärtat på honom, vart han än befinner sig.

Grattis på födelsedagen, George.
Tack för allt.

George Harrison - Run of the mill

Ronnie Spector, Estelle Bennett, Nedra Talley.

Kungabarnet är inte ens två dygn gammalt och jag är redan utled på allt tjat om Sveriges tronarvinge! MEN - det var roligt att hon fick namnet Estelle. Estelle får mig att tänka på en synnerligen vacker kvinna i en exceptionellt vacker och talangfull trio av sångerskor, nämligen Estelle Bennett från The Ronettes.

Så därför, presenting .. the fabulous Ronettes.

Estelle Bennett dejtade även The Beatles George Harrison ett tag .. Så man kan säga att den kvinnan har allt som jag också vill ha.

Mycket kärlek från eder skribent! (Och jag känner mig som en McCartney-wannabe då han har tagit ett par sådana här fotografier då han promotat sin nya skiva. Well, jag får vara wannabe för en dag!)

Idag har det varit alla hjärtans dag (som om någon hade missat det?) och jag hoppas att ni alla har haft det trevligt! Kom dock ihåg att kärlek alltid är viktigt och kom ihåg att rikta kärlek mot de ni möter, folk och fä, varenda dag! För ärligt talat, inte behöver vi en speciell dag i kalendern då kärleken ska uppmärksammas eller vara extra viktig? Det spelar ingen roll vad det är ni visar kärlek till, om det är - vad vet jag? - partnern, familjen, gud, husdjuret, vännerna, musiken (Utan inbördes ordning - själv har jag mest kramats med kaninen idag!) eller något annat, så håll den inte tillbaka. Imorgon kan det vara försent att bidra med kärlek och det är något som skall ges med frikostighet.

När jag låg och läste George Harrison's självbiografi "I, me, mine" i badkaret så stötte jag på ett fint citat som jag tycker passar alldeles utmärkt, dagen till ära;

". . And that is really all you've got to do, manifest your love. The only thing we really have to work at in this life is how to manifest love."

Det finns väl egentligen bara en låt att bifoga i detta inlägg? The Beatles ska berätta för er alla om kärlekens betydelse:



Förresten, jag vill också passa på att skicka önskningar om ett snabbt tillfrisknande till Ringo Starr som missade Grammy-galan då han drabbats av sjukdom - lunginflammation ryktas det om. Han måste vara en av de mest sjukdomsdrabbade artisterna vi har. Först en blindtarmsinflammation som exploderade till en bukhinneinflammation och satte honom i koma i tre veckor och gjorde att han tvingades stanna på sjukhus i ett år, sedan får han en förkylning som leder till bronkit/luftrörskatarr samt lungsäcksinflammation och tvingar honom att vistas på ett sanatorium i två år - och andra året får han tuberkulos. Som tur var så hade det rätt nyligt kommit ut Streptomycin (för nu pratar jag om Ringos barndomsår som han inte fick! Ringo skickades till sanatorium som 13-åring år 1953.) som användes mot TBC. Sedan har han dragits med diverse allergier och åkommor samt tonsillit. Jag tycker nog att han har betalat sina synder nu!

Men en mycket söt historia finns från den första sjukhusvistelsen när Ringo var liten, sex år gammal tror jag bestämt. För att hålla honom glad fick han några små leksaker, en röd liten buss och en trumma. När han sedan skrevs ut från sjukhuset så var han extremt noga med att ta med sig trumman, som han var oerhört förtjust i - men han beslutade sig för att ge bussen till en annan liten pojke i sjukhusbädden bredvid att leka med. Redan då var Ringo förälskad i trummor!

Grammyvinnaren.

Okej, Paul McCartney vann "bästa historiska album" med Band on the run och framförde My Valentine samt ett Abbey Road-medley bestående av Golden slumbers/Carry that weight/The end. Foo fighters och Bruce Springsteen joinade in på slutet av medleyt och Paul var som vanligt fantastisk.

And in the end - the love you take is equal to the love you make . .

Sedan kommer såklart tweets från musikaliska charlataner i stil med dessa;




Mina vänner - ni skulle inte ens kunna känna igen musik om ni så fick ett piano i huvudet.

"George Harrison: Living in the Material World has been honored with three additional prestigious nominations. The film has been nominated by British Academy Film Awards / BAFTA in the Best Documentary Category, director Martin Scorsese has been nominated by the Director's Guild of America (DGA) for Outstanding Directorial Achievement in Documentaries, and the film's editor David Tedeschi has been nominated by the American Cinema Editors (ACE) in the Best Edited Documentary category."

Och jag bjuder på en dansande George Harrison för att fira denna glada nyhet!

Paul McCartney - redo att möta drottningen återigen.

"Paul will perform at The Queen’s Diamond Jubilee Concert, on Monday 4th June, Buckingham Palace. Paul joins a royal line up of musical stars from the worlds of rock and pop, along with the best of classical music and musical theatre. This historic concert, a celebration of The Queen’s 60-year reign through music, will be attended by Her Majesty The Queen, His Royal Highness The Duke of Edinburgh and other Members of the Royal Family."

Det verkar som att historien om Pauls goda öga till drottningen utvecklar sig till en följetong! 1953, innan han skulle fylla elva, så skrev han en prisvinnande uppsats där drottningen beskrivs som 'our lovely, young Queen'. Uppsatsen skrevs till en tävling som genomfördes då drottningen skulle krönas.


En del av Pauls uppsats - den där handstilen, säger jag bara!

Paul vann alltså tävlingen i sin egen årsgrupp (under elva år) och priset var en bok. Paul valde en bok om modern konst. I uppsatsen så får han en liten reprimand angående att han inleder en mening med "men", fast det verkar inte ha stoppat honom senare i livet, så att sägandes. 1963 deltog The Beatles på Englands Royal variety show och två år senare skulle drottningen pynta dem med deras MBE-medaljer på Buckingham palace. (Medaljer som de även har på framsidan till Sgt. Pepper's lonely hearts club band.)

Paul fick ju komma tillbaka sedan och bli adlad av drottningen 1997 för hans medverkan i revolutionen av popmusiken. Paul har påpekat att han tycker att det är forna bandkollegan Ringo Starrs tur nästa gång, men jag vet inte om det finns med i planeringen. Nu får alltså historien ytterligare en punkt adderad.  Jag undrar bara när Paul tänker göra slag i saken och gör verklighet av det han säger i sin låt "Her Majesty" från Abbey Road  . .

. . "I want to tell her that I love her a lot
But I gotta get a bellyful of wine
Her majesty’s a pretty nice girl
Someday I’m going to make her mine!"

Kanske får vi se det snart . . ?

Glädjespridare sedan the 60's - Ringo Starr. 

Jag vet att jag ligger supermycket efter med att kommentera de två nya Beatlesrelaterade skivorna som har kommit ut i handeln nu, och då menar jag såklart Ringos "Ringo 2012" och Pauls "Kisses on the bottom". Allt fokus verkar dessutom ligga på Pauls skiva, så jag har i princip inte hunnit läsa en enda recension på Ringos album. Jag känner mig egentligen alldeles för dåligt bevandrad i Ringos solomusik så jag kan vara lite ute på djupt vatten, men några tankar ska jag i alla fall försöka vidarebefodra. Jag vet inte om eller när det dyker upp några synpunkter angående Pauls album - det får bli en senare fråga.

Men nu, alltså . .



Ringo 2012 - Ringo Starr
Albumet är kort, cirka 29 minuter långt och består av en blandning av covers samt nya låtar eller äldre låtar i nya tappningar. Den singel som släppts hittills är "Wings" som släpptes för nedladdning den 10 Januari 2012.

Låtlista:
1. Anthem (Starkey - Ballard)
2. Wings (Starkey - Poncia) - Låg även på Ringos album Ringo the 4th från 1977.
3. Think it over (Holly-Petty) - En cover på Buddy Holly.
4. Samba (Starkey - Parks)
5. Rock Island line (arrangerad av Starkey) - Cover. Skifflehiten Rock Island line spelades in för första gången år 1934 av John Lomax. Lonnie Donegan har gjort en känd version på 50-talet.
6. Step Lightly (Starkey) - Låg även på Ringos album Ringo från 1973.
7. Wonderful (Starkey - Nicholson)
8. In Liverpool (Starkey - Stewart)
9. Slow down (Starkey - Walsh)

Jag gjorde bort mig lite - då jag såg att en låt med titeln "Slow down" skulle finnas med på skivan så antog jag direkt att det skulle vara den "Slow down" som The Beatles har covrat av Larry Williams och som var B-sida dennes singel till "Dizzy Miss Lizzie" 1958, och när jag sedan slog på den insåg jag att det var en nyskriven låt. (Williams Slown down framfördes av John Lennon på sång i The Beatles, så det hade varit underligt . .)

Om man har lyssnat på Ringos soloalbum tidigare, och speciellt under den senare delen av hans karriär, så tror jag att denna skiva är ganska väntad. Simpelt upbeat och lite nostalgi. Det här borde vara tredje gången som Ringo återvänder till hemstaden Liverpool i form av en låt, nämligen "In Liverpool". De två andra som jag tänker på är Liverpool 8 och The other side of Liverpool - med reservation för att jag kan ha missat någon ytterligare. Coverlåtarna passar hans barytona röstomfång väl och både Step Lightly och Wings tycker jag är förbättrade med hänvisning till tidigare inspelningar. Trumspelet från Ringos sida är som alltid solitt.

Det känns egentligen ganska skönt att Ringo inte förändras särskilt mycket utan bibehåller sin karisma! Det är underbart att se honom under tågresorna under bandets första USA-visit när han underhåller en hel tågvagn full med människor. När han tar den härliga energi som han besitter och lyckas transformera den till musik så behöver man inte vara den bästa sångaren i världen. Musiken framförs con brio och det räcker bra - med Boys eller I wanna be your man som tydliga exempel från Beatlestiden. Gillar jag skivan då? Ja, faktist. Jag tyckte att hans förra album, Y not, också var lyckat så det är roligt att han fortsätter på den inslagna banan. Det låter som att Ringo fortfarande har mycket kvar att ge!

Avslutar inlägget med en av de "nygamla" låtarna som har varit med förr.
Ringo Starr - Wings

De episka nyheterna som jag har lyckats snubbla över efter morgonens research om spännande Beatlesrelaterade nyheter gäller två Beatlar och en Beatles-son:


Paul McCartney får en stjärna på Walk of fame:

"PaulMcCartney.com is very pleased to announce that Paul will receive a star on the Hollywood Walk of Fame on Thursday 9th February at 2pm. Paul's star will be lined up on the famed walk alongside his fellow Beatles, Ringo Starr, George Harrison and John Lennon in front of the famed historic Capitol Records building located at 1750 N. Vine Street. Presenting the star will be President and CEO Leron Gubler."


Ringo Starr är snart redo att offentliggöra den nya All-starr-uppsättningen:

"Ringo Starr says he'll start getting ready to promote his All-Starr Band tour. In a video update posted before his Sirius radio special Monday, he said, as he did on Monday during the SiriusXM radio town hall, that he won't announce the new All-Starrs just yet, though he indicated the lineup is set."


Dhani Harrison på väg till altaret:

"The Iceland Review Online reports that Dhani Harrison is getting married in June to Sólveig Káradóttir, daughter of Icelandic neurologist Kári Stefánsson, chief and co-founder of deCODE Genetics. The report said the two have been living together in Los Angeles."

Dricker té och ser gamla avsnitt av America's next top model samtidigt som jag klottrar lite. Lugn dag!