Fortfarande ett av de populäraste banden på Umeås skivmässa: The Beatles.

Skivmässa igår alltså, och lika fullt som vanligt. Jag har inte hittat någon siffra på antalet besökare förutom "månghundratal". För mig blev det någon slags medelmåttig mässa beroende på att jag inte riktigt sökte efter något speciellt utan strävade omkring bara omkring, vilket är mindre bra på en skivmässa då alla är extremt målmedvetna och kämpar med axlar, armar och händer för att ta sig fram mot sina drömskivor. Man fick kämpa axel mot axel i en annars tyst lokal, förutom bandet som stundvis underhöll gästerna.

När det är en mässa eller ett konvent så råder det ganska stora prisskillnader på skivorna kan man ju lugnt konstatera i alla fall. Skivor tryckta i massupplaga från åttiotalet som man brukar kunna hitta för en tia i vanliga fall pressas upp till sextio-åttio kronor direkt. Då kanske det är lätt att förstå vad som ofta händer med skivor som brukar gå runt hundralappen i vanliga fall. Skivsamlare är säkert ett konstigt släkte för utomstående som nästan dräper varandra för en sjutumssingel med något obskyrt underground-band som 99% av befolkningen inte längre bryr sig om överhuvudtaget. Och som 99% av befolkningen antagligen missade då de kom också. Det är dock skönt att de är närvarande som ett komplement till en internetbaserade skivmarknaden via Ebay och Tradera. Så otroligt roligt är det faktiskt inte att sitta hemma i mörkret och buda hem skiva efter skiva.

Nåväl, det som alltid är intressant för mig är Beatles och George Harrison, så jag bläddrade förutsättningslöst och stannade till om jag hittade något intressant med dem. Tyvärr så är de några av de mest överprissatta skivorna du kan hitta, så att få dem till vettiga priser är svårt. Det är många som vill ha dem så de är nog lätta att sälja till ett saltat pris. I alla fall Beatles, med George vet jag inte hur säljklimatet är.

De skivor som fick följa med hem igår var:

EP:s
The Beatles - Yesterday (EP) Yesterday/Act Naturally/You Like Me Too Much/It's Only Love
The Beatles - Magical Mystery Tour (Dubbel-EP).

Singlar:
The Beatles - Hey Jude/Revolution
George Harrison - Wake up my love/Greece
George Harrison - Ding dong/I don't care anymore
George Harrison - This is love/Breath away from heaven
George Harrison - When we was fab/Zig Zag

LP:
George Harrison - Best of dark horse 1976 - 1989.
Egentligen mest för att komplettera samlingen, men det finns två nyskrivna spår på skivan (Poor Little Girl och Cockamamie Business) samt en låt som han hade med på soundtracket till Lethal Weapon 2. (Cheer down)

George Harrison (under namnet Hari Georgeson) - Live in Baton Rouge (Bootleg)
Det är väl tecknet på att saker börjar gå ned i kärret om man börjar med bootlegs? Men det är en livinspelning från 1974 och mina damer och herrar: George live '74 är legendarisk, oavsett vad kritikerna säger om hans strupkatarr och raspiga röst. Lyssna inte på deras ondskefulla tungor när de försöker fara med osanning.

Boken som följde med i "The boxed set" med Let it be fick också följa med i påsarna hem. Jag har inte boxen och inte skivan som kom med den utan den vanliga varianten (PCS 7096). Det är för det mesta bilder, men även utdrag ur samtal bandet emellan som är intressant att få ta del av under den här perioden då de inte alltid var supergoda vänner. Bilderna är dessutom fantastiska. Denna bok (The Beatles get back) brukar vara sjukligt dyr, i alla fall så har den varit det då jag kommit i kontakt med exemplar som har varit till salu, men nu var priset väldigt trevligt så då slog jag till. Trots att jag absolut inte har plats för fler böcker i bokhyllan.

Som sagt, en medelmässa för eder skribent och väldigt lite Beatles, men så blir det då man redan har en hel del. Planen att jag skulle köpa John Lennon och lämna George Harrison ifred för att bredda samlingen lite gick helt åt stöpet och jag får nog inse att det här inte var den sista bootlegen med honom som kommer in genom dörren. För mig är han överlägset bäst så då kan jag helt enkelt inte låta bli honom!

Förra veckan så råkade Paul McCartney's son James uttala sig om att bilda band med några av de andra barnen till medlemmarna i Beatles. Jäklar vilket liv det blev. Nyhetssidorna på internet vaknade till liv, tumblr och andra sociala medier drog igång drevet och det talades tillochmed om det i svenska nyhetsmorgon. Jag vill inte att det ska hända, ska jag börja med att säga - och det finns en enkel anledning: en sådan sammansättning kommer inte tillåta dem att vara sig själva eller att låta dem få använda sin kreativitet. Alla dessa personer är för olika i sin musikaliska framtoning och att kväva deras talanger för att de ska passa ihop tycker jag vore synd.

Jag blir dock riktigt sur när media säger att det här skulle vara ett trick för att "spela på sina föräldrars namn". (Ja, jag har hört det!) Om du föds som son (och dotter såklart, men det gällde söner i det här fallet) till sådana fixstjärnor som Beatles har varit så är det omöjligt att det inte kommer att uppmärksammas för hela deras liv. De är födda till att bli nedpressade i skosulorna av media och de är födda till att bli sedda som bortskämda snorungar av missunsamma människor för att deras föräldrar var de största musikaliska ikonerna i den moderna musikhistorien. Alla säger att "med det namnet så kommer det ju inte vara svårt att få in en fot i musikbranschen" och nej, kanske inte. Men oj, så mycket de kommer bli trampade på för att de antingen låter för mycket som sina fäder och borde "skaffa en egen image" eller för lite som sina fäder och "borde återvända till sina rötter". Jag tror inte direkt ribban ligger långt om du råkar vara barn till en Beatle. Beatles själv om några vet att de figurerade/figurerar i en bransch som äter upp dig och spottar ut dig.

Är det inte lite så att det för det mesta är folket runtomkring dessa personer som vill få det att verka som att de lever på sina pappors namn? Det är folket runtomkring som recenserar skivor med "Beatles-sonens"-band, de har "samma sound som sin far" eller "inte samma sound som sin far" till en sådan gräns att det blir löjeväckande. Så länge alla fortsätter att blanda ihop sönernas musik med deras pappors musik och prata om den i samma andetag så kommer det aldrig få ett slut. Man måste försöka skilja dem åt. James McCartney bodde i en liten sliten etta när han gick i college som han finansierade genom att slita som uppassare på restaurang för att få det hela att gå ihop, Dhani Harrison har en filosofie kandidatexamen i bildkonst och påbörjade en karriär som aerodynamiker innan han bestämde sig för att han ville satsa på musiken. Dhani visste inte ens att hans far varit med i Beatles och levde ett enormt skyddat liv tills han började skolan och några barn upplyste honom om hans musikaliska bakgrund. Dhani stormade in hemma efter en skoldag då barnen obegripligt nog hade gått efter honom och sjungit "Yellow Submarine" och frågade varför han inte hade fått veta och George sade bara "Oj då, jag borde kanske ha sagt något om det. Sorry!" Yoko och John försökte inte vara annat än mamma och pappa för Sean Lennon och tvingade knappast in honom i musikbranschen heller. Sean må ha gott på fina skolor men blev skoltrött som så många andra och lämnade universitetet. Ringo ville absolut inte att någon av sönerna Zak eller Jason skulle bli trummisar och Zak fick enbart en enda lektion av sin far, som ville se honom i någon annan bransch. Han fick inte ens sitt första trumset av sin far, utan av gudfadern, The Who's trummis Keith Moon. Han har spelat med The Who och Oasis och gjort många inhopp i andra band. Jason fick bo med sin mamma efter att hon och Ringo skiljdes och Ringo enbart hade rätt att besöka dem men har även han hittat platsen bakom trumsetet. De må ha haft väldigt framgångsrika föräldrar, men framgång föder missunsamhet och det gör ont att se det riktas mot deras barn - barn som dessutom ser dem som sina föräldrar och inga superstjärnor. Lägg ned.

Nu kommer mitt egoistiska tillägg: jag älskar Dhani Harrisons (och Julian Lennons men han verkar inte vara inblandad i diskussionen!) musik och den första skivan med hans band thenewno2 -  You are here - och de har en ny skiva på gång och jag vill att han ska fortsätta på den inslagna banan musikmässigt. Om den kommande skivan The fear of missing out är lika bra som föregångaren så kommer det bli årets skiva för mig. Självklart så vill jag inte då att Dhani ska springa iväg någon annanstans! *Ego ego ego*

Dock så var detta Dhanis uttalande om det stora drevet:



Bara för att prata om att spela på sina pappors namn: bandnamnet Thenewno2 valdes för att det förhoppningsvis skulle hålla dem lite anonyma för att de ville hålla Dhanis efternamn borta från det hela. (I wanted it to be a faceless entity, because I didn’t want to be 'Dhani Harrison and the Uncles', or whatever. There was just too much flak around the name 'Harrison' at the time. I started the band so I could send anyone to a meeting, and when they were asked who they were, they could simply say 'The New No. 2.')

Så, ja. Ett långt och surt inlägg blev det. Efter att ha hört vissa sitta och spy galla så kände jag att jag ville få vara lite härligt sur och i alla fall få säga min egen åsikt i frågan.

Thenewno2 - Crazy Tuesday

Jag kör en challenge med världens mest eminente musiker. (Ja, lite partisk är jag allt.)

Jag hittade en annan challenge på tumblr som jag tänkte att jag kunde genomföra. (Ah, så ljuvligt och beroendeframkallande!) 

Förutsättningarna är dessa: jag har enbart musik av George Harrison i mitt iTunes-bibliotek (jag har nyss lagt om datorn och installerat om iTunes och därför har jag inte hunnit fylla på biblioteket.) och kommer att shuffla mellan dessa låtar. Det är totalt 247 låtar. För att få lite mer urval så har jag valt att låta biblioteket innefatta de låtar han skrev och sjöng eller de låtar han enbart bistod med sånginsats på under hans medverkan i The Beatles. Så många låtar är det faktiskt inte så jag kan inte påstå att det blir som ytterligare en Beatles-challenge. Egentligen skulle frågorna bara besvaras med låttitlar, men jag slänger in något utdrag ur texten för hans texter är så lysande att det vore en hädelse att låta dem passera obemärkt. 

Soundtrack to my life:
Put your iPod on shuffle and see what the soundtrack of your life would be.

Opening Credits: Let it down
"I see your eyes are busy kissing mine, and I do, I do
Wondering what it is theyre expecting to see - should someone be looking at me?"

Waking Up: Dream away
"Waking while you're still deep sleeping finding you're not here,
Watching a dream appear."

Falling in Love: I'd have you anytime
"And I'm glad to hold you in my arms - I'd have you anytime."

Fight Song: Poor little girl
"And it's wondering how much you care."

Breaking Up: Savoy truffle
"When it becomes too much you'll shout aloud."

Getting Back Together: Chains
"These chains of love got a hold on me."

Wedding: Run of the mill
"No one around you, will love you today and throw it all away."

Birth Of A Child: Baby don't run away
"You brought me everything I've wanted."

Final Battle: See yourself
"It's easier to say you won't than it is to feel you can - It's easier to drag your feet than it is to be a man."

Death Scene: Circles
"With life and death along the road the soul reincarnates, the show goes round and round in circles."

Funeral Song: Hong Kong blues
I need somebody to carry me home to San Francisco and bury my body there."

End Credits: Cloud 9
"Take my smile and my heart, they were yours from the start - the pieces to omit are mine."

Min Beatles-spellista ska få vara med i en challenge. (Jigsaw-röst) .. "I want to play a game" . .

Jag hade tänkt göra en iTunes-Shuffle-Challenge som jag har lånat från Beas fabulösa blogg. Jag har precis återställt mitt iTunes och har enbart lagt in en del av mina Beatles & Beatlesrelaterat-mappar ännu, men det är över 1500 låtar i denna spellista - så jag hoppas att det ger en tillräckligt stor urvalsgrupp.

How does the world see me? The Beatles - I need you
"You don't realize how much I need you."
- Kanske är jag någon som är dålig på att visa min uppskattning inför andra människor och vad de faktiskt betyder för mig? Jag verkar ju onekligen veta om det själv och jag kanske är en sådan som tar för givet att alla andra vet hur mycket jag bryr mig om dem? .. Det skulle kunna stämma, ja.

Will i have a happy life? George Harrison - Mystical one
"They say Im not what I used to be - all the same I'm happier than a willow tree"
 - Kanske det kanske, om jag vågar förändras och utvecklas och inte stanna kvar i gammalt.

What do people really think of me? George Harrison - I live for you
"All alone in this world am I, not a care for this world have I - Only you keep my eyes open wide"
- Jag hoppas att jag aldrig hamnar i en sådan relation att jag är det ende denne bryr sig om. Jag har otroligt svårt för människor som inte kan ha ett funktionabelt och självständigt liv utan ständigt måste klänga på någon annan. Nu är ju denne låt om gud, så den är lite svår att applicera i en vardagssituation och jag hoppas verkligen att ingen därute ser mig som någon slags gud, haha!

Do people secretly lust after me? Julian Lennon - Well i don't know
"Well I don't know but I'm curious all the same."
- Egentligen så var detta det enda som hade någon slags relevans i texten. Jag hoppas att ingen gör det.

How can i make myself happy? Paul McCartney - Freedom
"I will fight for the right to live in freedom."
- Att kämpa för att bli accepterad för den jag är och för att alla andra ska bli accepterade för det de är. Det låter väl ändå som ett bra mål i livet?

What should i do with my life? The Beatles - Julia 
"Half of what I say is meaningless, but I say it just to reach you."
- Försöka nå fram till personer jag vill nå fram till, även om jag kanske inte vet hur jag ska göra det.

Will i ever have children? John Lennon - Dear Yoko
"There's a hole where you're supposed to be."
- Ja, det låter ju inte som att det kommer sluta lyckligt i alla fall. Olyckligt bortfall/missfallsvarning?

What is some good advice for me? Paul McCartney - Mistress and maid
"She wants to shout at the back of his head: Look at me, look at me, now that Im not afraid.
See what its come to, Im not your mistress and maid."
- Förmodligen att inte låta folk kliva på mig och behandla mig som någon slags tjänare. Att inte låta rädsla skrämma mig så till den grad att någon annan kan ta makten över mig. Om jag skulle låta det hända så skulle jag nog skämmas ganska mycket över mig själv - förutsatt att jag inte står ansikte mot ansikte med en psykopat med vedyxan höjd: ibland (men inte särskilt ofta) är det klokt att bli rädd.

What do i think my current theme song is? Paul McCartney - London Town
"Oh, where are there places to go? Someone somewhere has to know. I don't know."
- Sanningen är väl att jag just nu längtar ifrån den här staden mer än någonsin. Jag har en enorm ångest över att jag söker till universitetet här och binder mig i Umeå för år framåt. Jag vet inte vart jag vill, men jag vill bort härifrån. Någon måste veta vart jag kan höra hemma - för jag vet inte.

What does everyone else think my theme song is? The Beatles - I'm only sleeping
"Everybody seems to think I'm lazy - I don't mind, I think they're crazy,
Running everywhere at such a speed til they find there's no need."
- Vilken underbar låt. Jag vet inte om folk tycker att jag är lat (det gör de säkert!) men ofta så tycker jag att människor har svårt att leva i nuet. De är stressade över saker som de kanske inte ens kan påverka och som ligger så långt fram i tiden att de kommer att upptäcka att de har spenderat så mycket tid i onödan på att jaga ögonblick som passerat eller på att oroa sig om saker som kan dyka upp bakom nästa krön. Och George Harrison har gjort en jättebra låt om detta som heter "Be here now". (Tips!)

What song will play at my funeral? John Lennon - How?
"How can I go forward when i don't know which way I'm facing?"
- En vacker låt, men oj vad deprimerande den kändes, till och med för en begravning.

What type of men/women do you like? The Beatles - Dig a pony
"I told you, all I want is you."
- Bestämda grottmän som vill släpa hem mig till grottan över axeln kanske? Haha, jag vet folk som vill ha sådana. Nej tack dock - jag vill ha någon som vill ha fler saker och personer i sitt liv än enbart mig och som inte är beroende av mig för sitt psykiska välbefinnande. En person som inte vill ha någonting annat i sitt liv än enbart en person känns som typen som aldrig kommer att kunna låta en ta ett endaste andetag på egen hand. Och det är tvärtom när det kommer till vad jag vill ha - tyvärr.

What is my day going to be like? George Harrison - Run so far
"Lonesome tears, after dark - there's no escape, can only run so far."
- Inte helt optimal, uppenbarligen. Tydligen så kommer jag att tas över av känslor jag inte har möjlighet att fly ifrån utan kommer måsta reda ut. Well, sådana känslor är yet to come i alla fall.

Why am i here? The Beatles - Only a northern song ♥
"It doesn't really matter what clothes I wear or how I fare or if my hair is brown."
- En av mina favoritlåtar men i princip omöjlig att hitta något relevant i när det kommer till frågan. Så jag får helt enkelt ställa motfrågan - spelar det verkligen någon roll varför jag är här eller spelar det någon roll vad jag gör?

What will people remember me for? George Harrison - Rising sun
"Crippled by the boundaries, programmed into guilt - til your nervous system starts to tilt."
- Som en människa som bryter ihop av de krav som läggs på mig och de begränsningar som hindrar mig från att uppfylla kraven? Det vore inte första gången i sådana fall.

What song will i get stuck in my head tomorrow? George Harrison - Got my mind set on you
"I got my mind set on you."
- Jag har absolut inget emot att få denna låt på hjärnan och det är enkelt, med tanke på hur catchy den är.

Are there people outside waiting to take me away? Paul McCartney - Sweetest little show
"You've been around a long time."
- Gulp. Ja.

What will this year be all about? John Lennon - Nobody told me
"Everybody's talking and no one says a word."
- Hela den här låten ger mig en känsla av rastlöshet eller frustration. Alla gör olika saker men ingen får ut något av det eller gör det helhjärtat. Alla pratar och pratar men får inget sagt. Du gör allt men samtidigt inget och lämnar inget betydande spår efter dig. Jag hoppas inte att detta stämmer och det är supersvårt att beskriva känslan som denna låt frambringar i mig. Hopplöshet, meningslöshet, tristess ..

The very last day med brittiska The Hollies från 1965. Denna singel misslyckades fatalt med att ta sig in på singellistorna världen över förutom i Sverige där den blev en hit och lyckades ta sig in på en hedrande tredjeplacering. Bandet var mycket populärt i Sverige under den andra hälften av sextiotalet och hade under 1964 - 1969 lyckats få in hela nitton låtar på den svenska tio-i-topp-listan, bland annat denna. Som jämförelse kan man säga att The Beatles hade trettiofem låtar på listan varav arton lyckades nå toppen.

En lista på samtliga högst placerade gällande tio-i-topp hittar ni här.

The Monkees: Micky Dolenz, Mike Nesmith, Peter Tork & Davy Jones.

Det är fortfarande lite krisartat i Monkees-lägret och har så varit hela dagen. Tidningarna skriver, i Amerika visas alla femtioåtta avsnitt av Monkees TV-show samt deras film "Head" i ett maraton och oldies-radiostationerna pumpar ut Monkees-låtar med en imponerande hastighet. Micky Dolenz har intervjuats av flera olika tv-kanaler och har sett stark ut hela dagen igenom, trots att han naturligtvis är chockad vilket han också medgett. Nu krävs det också att Monkees ska inkluderas i rockens hall of fame.

Jag blir lite upprörd om det kommer fram att det ska krävas att en av dem dör för att kritikerna ska släppa sargen och faktiskt medge att Monkees var ett stort fenomen. Det trötta och utslitna "Men de kunde inte ens spela sin egen musik" kommer fram direkt. Så här är det: Monkees var ett band som från början skulle finnas för television - de valde skådespelare som de tyckte passade att gestalta ett band som bodde ihop och försökte slå igenom. Musiken till showen skrevs av låtskrivarduon Boyce and Hart. De skrev och producerade musiken och spelade in backing-tracks med hjälp av bandet Candy Store Prophets för att sedan låta killarna i Monkees stå för sånginsatserna. Bandet (Monkees, inte CSP.) begav sig senare ut på ett flertal turnéer där de stod för musiken. Men att säga att det inte fanns talang i Monkees är att tala med kluven tunga. Mike Nesmith hade spelat en hel del gitarr och dessutom redan släppt tre singlar innan Monkees första platta, Davy Jones hade medverkat i musikalen Oliver! på Broadway och dessutom också släppt tre singlar på Coolpix, samma bolag som Mike. Även Micky Dolenz kunde spela gitarr vilket han gjorde vid sidan av sin skådespelarkarriär. Peter Tork började spela piano när han var nio och fortsatte sedan med banjo, gitarr och bas. Problemet var att när rollbesättningen skulle göras så letade de efter skådespelare, inte musiker. De fick sitta och jamma mellan inspelningarna trots att de inte hade mycket inflytande på musikens utformning, men med tiden skulle deras övervakning av det som gjordes under Monkees namn bli betydligt mer omfattande.

Och folk håller fortfarande i den där trasiga söndertuggade myten om att de inte hade någon musikalisk talang och släpar omkring med den som en trasa. Bara kolla på den sista skivan, Justus från 1996. Alla låtar är skrivna av bandmedlemmarna, alla instrument på skivan spelar de själva och sången är som alltid enbart deras. Dessutom står de som producenter på albumet som är riktigt bra. Men det är tydligen pinsamt att vara musikaliskt bevandrad och uppskatta Monkees bland de finare kretsarna. Det skiter jag fullkomligt i. Jag har älskat dem sedan jag hörde deras perfekta pop för första gången och gör det nu också. Det känns bara så otroligt falskt om de skulle bli invalda i Rock and roll hall of fame nu - som ett försök att köpa in sig, att skaffa sig goodwill. Gillade man inte bandet innan så stå för det. Men på ett sätt hade det såklart varit roligt om de fått utmärkelsen, för gudarna skall veta att de förtjänar den. De sålde tillochmed under en period mer än Beatles och hade den mest populära singeln i Amerika 1967 - samma år som Beatles släppte Sgt. Pepper och Magical Mystery tour. De var inte bara en fas hos tonårsflickorna utan det var ett band som var en del av soundtracket för en hel generation och formade band som kom efter deras storhetstid. Jag är glad att jag som 90-talist har möjligheten att lyssna på deras musik och kommer att fortsätta låta den lysa upp mina dagar tillsammans med Beatles och även band som The Animals, Herman's hermits med flera. Jag tycker inte Monkees är ett skamfyllt kapitel i pophistorien utan en viktig inflytelsefaktor - kanske kommer kritikerna också att släppa sargen någon dag. Kanske inte. Men jag kommer fortsätta lyssna.

Avslutar med en låt från skivan Pisces, Aquarius, Capricorn & Jones Ltd - nämligen "She hangs out". 

Det är med en oerhörd sorg jag får ta del om nyheterna angående ett tråkigt dödsfall idag. Davy Jones, en av medlemmarna i bandet The Monkees har avlidit, 66 år gammal. Och jag har ingen aning om vad jag ska säga för jag känner mig helt tom inuti. The Monkees är ett av mina absoluta favoritband och Davy har alltid varit favoriten bland dessa favoriter. The Monkees bestod av underbara karaktärer som har glatt många via sin musik och sin tv-show och där fanns Davy. Många av de låtar som han stod för sånginsatsen på är mina  favoriter och det är alltid hans upptåg som jag skrattar mest åt i tv- showerna. Det känns bara så fruktansvärt orättvist och jag som inte ens var med då Monkees var stora kommer att sakna honom gränslöst. Musik är mitt liv - det jag lever för och andas - och just nu har jag tappat luften. Det är sådana här dagar det är riktigt jobbigt att vara en musikälskare.

Men idag så tog alltså den resa som kallas livet slut för Davy. Han dog i sömnen (sägs det, men andra uppgifter finns också.) av en kraftig hjärtattack hemma i Florida. De forna bandkollegorna Mike Nesmith, Peter Tork och Micky Dolenz har alla lämnat känslosamma meddelanden. Min dashboard på tumblr är fylld av sorg men även av kärlek för denna underbara människa som har glatt så otroligt många. Det är underbart att se människor världen över och i olika åldrar enas av kärlek till Davy - det tror jag att han hade gillat att se. Folk på tumblr ställer in nattens/dagens/kvällens planer (beroende på tidszoner) för att finnas för varandra och stötta och trösta i denna oerhörda sorg. Det sista jag fick in på min dashboard var "HOLY FUCKING SHIT DAVY DIED!" . . Jag tycker att det beskriver allas chocktillstånd alldeles ypperligt. Alla är så fruktansvärt upprörda att man vill ge dem en kram och ha en kram för egen räkning. Jag önskar att alla kunda se den kärleken som flödar genom internetkablarna just nu - för fansen är fantastiska. Allas vår daydream believer, vår "Manchester Cowboy" på 160 centimeter med en energi så positiv att den skulle kunna lysa upp marken han går på. 

I denna stund känns det mycket underligt att höra Davy sjunga "I wanna be free".
Men han är verkligen fri nu. Det är han.
Och oj vad ont det gör just nu.

Två som inte bryr sig om fansens krig banden emellan: Brian Jones (The Rolling Stones) och George Harrison (The Beatles).

En sak som jag har tänkt på då jag har talat med människor om musik är den reaktion som alltid kommer efter att jag har berättat att jag älskar The Beatles. Ofta säger folk då att de antingen gillar The Beatles eller The Rolling Stones. Jag brukar då säga att "Okej, trevligt, det (Rolling Stones) är inte ett favoritband för mig men . . " och då kommer det omedelbart - "Nej, för ni Beatlemaniacs hatar ju Rolling Stones".

Åh gud vad jag är less på fanwars. Det är Gyllene Tider mot Noice, Syntharna mot hårdrockarna och Beatles mot Rolling Stones. Jag tycker sådana dissningar gruppernas fans emellan är så otroligt löjligt när folk trycker ned andra band bara för att det är vad som förväntas av dem. Jag har försökt lyssna på The Rolling Stones. Jag har verkligen försökt. Jag har lyssnat och lyssnat och efter att ha hört ca 75-85 olika låtar med dem så tycker i alla fall jag att de har fått en ärlig chans att visa framfötterna. Anledningen till att jag inte tycker särskilt mycket om RS är att jag på dessa låtar inte hittade en enda som jag tyckte var superbra, och då tycker jag det är bättre att hoppa till musik jag tycker om. Men jag vill alltid ha gett ett band en ärlig chans innan jag avtackar mig från dem, för han man inte det så är det så . . tragiskt. Jag sade det till en i klassen då jag hade hållit i en redovisning om Beatles att "för att kunna kritisera viss musik måste jag ju ha hört den ordentligt." - men det verkar inte alla hålla med om!

Det musikaliska geniet i RS tycker jag dessutom är Brian Jones, och han avled ju redan 1969 i en drunkningsolycka (man tror väl i alla fall att det var en olycka, vissa spekulerar om självmord.) så hans sejour med RS blev inte särskilt lång. Han blev kickad från bandet mindre än en månad innan han dog. Han var i alla fall en otrolig multimusiker och skulle ha fyllt år under gårdagen - så jag säger grattis i efterskott till Brian.


Brian Jones. (1942 - 1969)

Ronnie Spector, Estelle Bennett, Nedra Talley.

Kungabarnet är inte ens två dygn gammalt och jag är redan utled på allt tjat om Sveriges tronarvinge! MEN - det var roligt att hon fick namnet Estelle. Estelle får mig att tänka på en synnerligen vacker kvinna i en exceptionellt vacker och talangfull trio av sångerskor, nämligen Estelle Bennett från The Ronettes.

Så därför, presenting .. the fabulous Ronettes.

Estelle Bennett dejtade även The Beatles George Harrison ett tag .. Så man kan säga att den kvinnan har allt som jag också vill ha.