. . Okej, jag vet att det egentligen är ganska icke-vuxet med sådana här saker men jag har en förkärlek för tester/quiz och liknande och denna dyker upp på min dashboard varenda dag, so i figured i might as well . .

Which Beatle are you more like?

John Lennon:

[] You were raised by someone other than your parents.
[x] You have been described as a hippie.
[] You get in trouble a lot at school.
[] Your star sign is Libra.
[] You are a natural leader.
[] You don't like organized religion.
[] You like cats more than dogs.
[x] You wear glasses.
[x] Your favorite color is green.
[] You hate the dark.
Total: 3


Paul McCartney:

[] At least one of your parents encouraged you in music.
[] You are the oldest child in your family. (Äldst, ja, men också enda. Se Ringo.)
[] You are a practical joker.
[ ] Your favourite color is blue.
[] You are fairly quick to show your enthusiasm.
[] You are a fan of football.
[] You are concerned with your appearance.
[] You are a vegetarian.
[] You are a Gemini.
[] You had sex at the age of 15 or younger.
Total: 0


George Harrison:

[x] Your parents are still together.
[] You are the youngest child in your family.
[x] You do well in school. (På senare tid, ja.)
[ ] You are a Pisces.
[x] You love gummy bears.
[x] You are spiritual.
[x] You are younger than most/all of your friends.
[] Your favourite color is purple.
[x] You are shy.
[x] You hate going to the dentist.
Total: 7

Ringo Starr:

[] Your parents separated when you were young.
[x] You are an only child.
[] You get sick a lot.
[] You are born under the star sign Cancer.
[] You are one of the oldest of your friends.
[x] You are picky about your food.
[x] You really like your independence.
[x] You have blue eyes.
[] Your favourite color is red.
[] You are short. (Ganska normal längd skulle jag säga så mmnope.)
Total: 4

McCartney: Alive and kicking.

Åh herre min skapare. "RIP Paul McCartney" gick upp som ett trending topic på twitter och tumblr gick helt bananas. Det började svämma in sådana tweets under gårdagskvällen och för två timmar sedan lade Pauls officiella hemsida ut den kommande turnéplanen, så lugna och fina allihopa! Jeez, twittrare kan inte ha mycket till liv . . Allting är dementerat och snart får de komma upp med en ny death-hoax. Men alltså, allvarligt - vem tycker att det är kul att komma på dem?

Sedan så säger de att Paul är offer för en "ny death-hoax" när "Paul is dead" drog igång 1969.

Ugh, jag ber om ursäkt för att min uppdatering är superdålig just nu. Jag har bara så otroligt mycket att göra! Dubbla körlektioner, söka säsongsanställning, söka höstens utbildningar som öppnar idag och eventuellt sommarens kurser som stänger idag samt ringa och rapportera in sökta jobb till arbetsförmedlingen . . Det var nog ett dåligt drag tidsmässigt att sitta hos frisören två och en halv timme igår - men ack så uppskattat av min risbuske till hår som behövde färg och trimmning. Dock så dras jag med kronisk huvudvärk och magsmärtor samt illamående vilket med all säkerhet är ett dåligt omen inför min stundande körlektion 14.50. Alla lektioner med den nya körskolan har varit positiva och bringat mig stora framsteg, men idag är det backning runt hörn och backning överhuvudtaget är min absolut största svaghet. Någon gång ska väl vara den första så jag siktar på att känna på det och ta det lugnt idag samt att försöka undvika att plocka av stötfångaren från någon bil jag backar emot! Tur för mig att lugn är ett stående epitet för min körlärare.


Bilrelaterat: Paul McCartney, en bil och en Martha.

Det skrotade omslaget till vänster och det som släpptes till höger. Ska jag vara ärlig så finner jag det vänstra omslaget mycket intressantare bildmässigt sett. 

Jag har sagt att George inte låg bakom oärlig musik i tidigare inlägg - och det är en sanning med viss modifikation. Nästan lite oärligt, precis som den här skivan.

Det tidiga åttiotalet bar med sig ett synnerligen ogynnsamt klimat för de gamla sextiotals-musikerna med helt nya värderingar och en stora förändringar. George, med många andra, stod inför ett vägskäl. Antingen så fortsätter han på sitt inslagna spår eller så vänder han kappan efter vinden och färgar håret i alla regnbågens färger likt Cyndi Lauper. Eller kanske inte. Det var i alla fall samma gamla vanliga George som skickade sin färdiga skiva med samma gamla vanliga musik till Warner Records. Det ovanliga i denna berättelse som han kanske inte hade väntat sig var att få tillbaka skivan med direktiven "gör om, gör rätt!"

Mo Ostin på Warner var bekymrad över skivans innehåll. "Den innehåller ingen hit" var hans dom och han gav George order om att avlägsna fyra av skivans spår: Flying hour, Lay his head, Sat singing samt Tears of the world. Dessa skulle, blev George informerad om, ersättas med glada upptempolåtar på "boy meets girl"-temat. Efter den hårda tjänstgöringen i The Beatles så hade George blivit involverad i så många sådana låtar att hans kvot var fylld många gånger om. Den forne bandkollegan som varit mest framgångsrik med dylika låtar, Paul McCartney, hade försökt hoppa på det hastigt undflyende tåg som hotade att lämna honom som en föredetting genom att släppa super-synthiga "McCartney II".

Tidpunkten för en hit var dock mycket läglig. Med John Lennons död i färskt minne så var intresset för The Beatles lite större än bara för två-tre år sedan. Nu var folk villiga att lyssna. George ersatte de bortvalda låtarna med nya: Blood from a clone, All those years ago, Teardrops och That which i have lost. Mo Ostin nickade sitt bifall och den nya versionen med sitt nya omslag nådde butikerna. Singlarna som släpptes var All those years ago/Writing's on the wall (#13 i England samt #2 i USA) och Teardrops/Save the world. (#102 i USA).

Det som är så otroligt synd är att det här hade kunnat bli en mycket bra skiva - fram tills att folk började försöka putta den i olika riktningar. Den innehåller två covers - Hong Kong blues samt Baltimore Oriole som är mycket fina hyllningar till sin upphovsman Hoagy Carmichael. Save the world samt Unconsciousness rules är båda bra spår. Writing's on the wall och Life itself likaså.

Ersättningsspåren däremot.

Blood from a clone är ett bittert slag riktat mot musikindustrin och ett ilsket bett mot den behandling som George blev utsatt för då hans skivförslag nobbades. Du behöver inte läsa mellan raderna för att förstå den giftiga texten. Teardrops är kamratens raka motsats - en sorgsen text placerad i ett sockersött, trallvänligt rosa fluffigt pop-arrangemang vilket verkar ytterst motsägelsefullt. All those years ago har egentligen all anledning att vara sorgsen och bitter, men sorgsenheten och hyllningen till John Lennon övergår i ocentrerade ilskna utfall mot - tja, världen. Människor i allmänhet. That which i have lost är en av hans låtar om andlig upplysning. Sorry, Mo Ostin! Men den är i alla fall upptempo! Man kan inte få allt.

Tänk om den här skivan hade släppts i den form som George hade planerat. Oj, så bra den hade varit. I det här fallet blev hans skapandeprocess splittrad vilket ledde till att skivan blev detsamma. Det här är en av de mest bortglömda verken av George och eder skribent fick sitt exemplar av LPn i nyskick för det facila priset av en krona. Den är defenitivt värd mer än så musikmässigt, men den hade kunnat vara värd ännu mer om den hade varit mer i överrensstämmelse med sin upphovsman. Göra sura utfall mot andra kan alla - men att kunna skapa förstklassig musik är få förunnat.

Oj vilken lugn dag det har varit. Känner mig lite sjuklig med halsont ackompanjerat av huvudvärk och är allmänt sliten, så jag har spenderat dagen med att lyssna på musik, dricka té och kladda lite på en gammal teckning. Jag insåg att alla mina teckningar som jag har färdigställt i år är på Paul McCartney och det kändes inte helt rätt, varpå det blev en något missbildad (på teckningen, that is!) George Harrison istället. Vi får se vad nästa teckning blir, när det inträffar. Jag älskar att titta på andras konst men verkligen inte på mitt eget kladdande - speciellt inte efter en tur på deviantart. Ugh. Nåväl, vad kan man förvänta sig då man var ett hårstrå (ja, jag vet att det är en hårsmån egentligen . . ) ifrån att få IG i bild egentligen!


Leker lite med min teckning hos picnik i ren uttråkning.

Ska sitta och göra en provheader senare ikväll, men vi får se om jag lägger in den. Jag trivs ganska bra med den jag har nu men det känns onekligen som att det börjar bli dags för lite nya bilder!

" . . because F5 is a note that no male can sing without falsetto unless they are castrated."
Paul: Challenge accepted.

Synd bara att det är så jäkla svårt att avgöra om Paul McCartney är inne i falsetto-träsket i vissa låtar, men Monkberry moon delight är i alla fall i F5 vid vissa tillfällen. Och kastrerade män får inga barn.

George's min precis innan han tittar på John i den andra bilden tar mig varenda gång. "Excuuuuse me?!?"

“Rory Storm was lying on the floor hopelessly drunk. He shouted up to Paul, ‘I want to be in the picture!’. So, as you can see, Paul bent down and lifted his foot into the shot” -Sam Leach

Rory Storm and The Hurricanes - det band som Ringo Starr spelade i innan han blev medlem i The Beatles. Bandet bildades 1958 och tog bandnamnet Rory Storm and the hurricanes året därpå. När de började spela på The cavern club var det fortfarande en jazzklubb, men de tänkte inte spela jazz - aldrig i livet. De inledde med skiffleklassikern Cumberland Gap (en låt som alltid etsar sig fast i min hjärna!) innan de började bränna igång med Whole lotta Shakin' Goin' on till den jazzhungriga publikens ilska. De dränktes i mynt och klubbägaren var rasande över att de försökte framföra "sådan där" musik.


Rory storm and The Hurricanes med Rory i vitt. Ringo starr längst till höger.

Rory Storm and The Hurricanes upplöstes 1967 efter att bandets lead-gitarrist Ty O'Brien kollapsat på scenen - han avled senare i komplikationer efter en operation av blindtarmen. han blev 26 år gammal.

Rory Storm avled 1972 vilket var en oerhört sorglig historia. Rory hade en inflammation i bröstkorgen och kunde inte somna, varpå han mixade alkohol och sömntabletter i en dos som inte var dödlig. Han avled i sömnen, 33 år gammal, och hans död tillskrevs som en olyckshändelse. Däremot så hittade de också hans mor död i huset. Troligtvis så tog hon sitt liv då hon hittade sin son avliden  - hon hade höga doser av alkohol och sömnmedel i kroppen. En annan teori som florerar är att synen av Rorys döda kropp kan ha gett henne en hjärtattack varpå hon också avled. Otroligt tragiskt i vilket fall som helst. Världen förlorade en stor scenpersonlighet när han försvann. På bilder kan man se hans underbara pastellfärgade kostymer (gärna i chockrosa eller turkost!) och hur han med ett leende på läpparna kammar sig själv eller någon annan med en oversize-kam eller hittar på något spex.  


Rory Storm and The Hurricanes - America. De som hört musiken från/sett musikalen "West side story" kommer garanterat att känna igen den här låten.

The very last day med brittiska The Hollies från 1965. Denna singel misslyckades fatalt med att ta sig in på singellistorna världen över förutom i Sverige där den blev en hit och lyckades ta sig in på en hedrande tredjeplacering. Bandet var mycket populärt i Sverige under den andra hälften av sextiotalet och hade under 1964 - 1969 lyckats få in hela nitton låtar på den svenska tio-i-topp-listan, bland annat denna. Som jämförelse kan man säga att The Beatles hade trettiofem låtar på listan varav arton lyckades nå toppen.

En lista på samtliga högst placerade gällande tio-i-topp hittar ni här.

The Monkees: Micky Dolenz, Mike Nesmith, Peter Tork & Davy Jones.

Det är fortfarande lite krisartat i Monkees-lägret och har så varit hela dagen. Tidningarna skriver, i Amerika visas alla femtioåtta avsnitt av Monkees TV-show samt deras film "Head" i ett maraton och oldies-radiostationerna pumpar ut Monkees-låtar med en imponerande hastighet. Micky Dolenz har intervjuats av flera olika tv-kanaler och har sett stark ut hela dagen igenom, trots att han naturligtvis är chockad vilket han också medgett. Nu krävs det också att Monkees ska inkluderas i rockens hall of fame.

Jag blir lite upprörd om det kommer fram att det ska krävas att en av dem dör för att kritikerna ska släppa sargen och faktiskt medge att Monkees var ett stort fenomen. Det trötta och utslitna "Men de kunde inte ens spela sin egen musik" kommer fram direkt. Så här är det: Monkees var ett band som från början skulle finnas för television - de valde skådespelare som de tyckte passade att gestalta ett band som bodde ihop och försökte slå igenom. Musiken till showen skrevs av låtskrivarduon Boyce and Hart. De skrev och producerade musiken och spelade in backing-tracks med hjälp av bandet Candy Store Prophets för att sedan låta killarna i Monkees stå för sånginsatserna. Bandet (Monkees, inte CSP.) begav sig senare ut på ett flertal turnéer där de stod för musiken. Men att säga att det inte fanns talang i Monkees är att tala med kluven tunga. Mike Nesmith hade spelat en hel del gitarr och dessutom redan släppt tre singlar innan Monkees första platta, Davy Jones hade medverkat i musikalen Oliver! på Broadway och dessutom också släppt tre singlar på Coolpix, samma bolag som Mike. Även Micky Dolenz kunde spela gitarr vilket han gjorde vid sidan av sin skådespelarkarriär. Peter Tork började spela piano när han var nio och fortsatte sedan med banjo, gitarr och bas. Problemet var att när rollbesättningen skulle göras så letade de efter skådespelare, inte musiker. De fick sitta och jamma mellan inspelningarna trots att de inte hade mycket inflytande på musikens utformning, men med tiden skulle deras övervakning av det som gjordes under Monkees namn bli betydligt mer omfattande.

Och folk håller fortfarande i den där trasiga söndertuggade myten om att de inte hade någon musikalisk talang och släpar omkring med den som en trasa. Bara kolla på den sista skivan, Justus från 1996. Alla låtar är skrivna av bandmedlemmarna, alla instrument på skivan spelar de själva och sången är som alltid enbart deras. Dessutom står de som producenter på albumet som är riktigt bra. Men det är tydligen pinsamt att vara musikaliskt bevandrad och uppskatta Monkees bland de finare kretsarna. Det skiter jag fullkomligt i. Jag har älskat dem sedan jag hörde deras perfekta pop för första gången och gör det nu också. Det känns bara så otroligt falskt om de skulle bli invalda i Rock and roll hall of fame nu - som ett försök att köpa in sig, att skaffa sig goodwill. Gillade man inte bandet innan så stå för det. Men på ett sätt hade det såklart varit roligt om de fått utmärkelsen, för gudarna skall veta att de förtjänar den. De sålde tillochmed under en period mer än Beatles och hade den mest populära singeln i Amerika 1967 - samma år som Beatles släppte Sgt. Pepper och Magical Mystery tour. De var inte bara en fas hos tonårsflickorna utan det var ett band som var en del av soundtracket för en hel generation och formade band som kom efter deras storhetstid. Jag är glad att jag som 90-talist har möjligheten att lyssna på deras musik och kommer att fortsätta låta den lysa upp mina dagar tillsammans med Beatles och även band som The Animals, Herman's hermits med flera. Jag tycker inte Monkees är ett skamfyllt kapitel i pophistorien utan en viktig inflytelsefaktor - kanske kommer kritikerna också att släppa sargen någon dag. Kanske inte. Men jag kommer fortsätta lyssna.

Avslutar med en låt från skivan Pisces, Aquarius, Capricorn & Jones Ltd - nämligen "She hangs out".