Sir Paul McCartney and Stevie Wonder have collaborated on a new track for the Beatles legend's forthcoming album.

Sir Paul McCartney and Stevie Wonder have collaborated on a new track.

The Beatles legend and the 'Superstition' hitmaker - who last worked together on 1982 song 'Ebony and Ivory', which was a number one hit in the UK and US - have teamed up to record 'Only Our Hearts', one of two original compositions included on his forthcoming record 'Kisses On The Bottom'.

Paul - who worked with Stevie at Los Angeles' Capitol Studio - said: "Stevie came along to the studio in LA and he listened to the track for about ten minutes and he totally got it. "He just went to the mic and within 20 minutes had nailed this dynamite solo. When you listen you just think, 'How do you come up with that?' But it's just because he is a genius, that's why."

Paul's new album - which is set to be released on February 6 - teamed up with Eric Clapton on the record's other new composition, 'My Valentine'. As well as the two new songs, 'Kisses On The Bottom' features a collection of standards that Paul first heard his father perform on piano at home during his childhood.

För övrigt så har jag också fått tag på Ringo Starr's nya album under gårdagen, men jag hade inte tänkt säga något om det förens jag har lyssnat igenom samtliga spår. Jag har lyssnat på några i alla fall, och de låter helt okej.

Day 12: Beatles song you wouldn't mind hearing at your wedding (or other special) day.


Dagens låtskrivare: John Lennon.

Jag skulle väl inte direkt bli sur om jag fick höra en av deras låtar på mitt bröllop, vilken låt det än var! Det skulle ju betyda att jag har lyckats hitta en karl som accepterar min kärlek till Beatles och förmodligen har accepterat att jag skulle visa honom dörren om George Harrison återuppstod från de döda och bestämde sig för att jag var hans livs stora kärlek. Han skulle också behöva acceptera raseriutbrott om han ställde min Beatlesmugg bland de vanliga dödliga muggarna eller stal min Beatlesfilt. Jag tror att ni börjar inse att det kommer sluta med att jag bor i ett hus som en ensam tant med femtio katter och mina Beatlesplattor. No regrets.

Nåväl, Beatles på bröllop utan fysisk närvaro. Min lärarinna i geografi och naturkunskap berättade faktiskt att två av hennes vänner hade haft samma Beatleslåt på två mycket olika tillställningar: Yesterday på ett bröllop och en begravning. Hur roligt kan det vara att stå där vid altaret efter att ha sagt ja till varandra i den romantiska atmosfären och så hör man Paul McCartney's röst i romantic mode och lyssnar på texten ..

I said something wrong, now I long for yesterday.
Yesterday, love was such an easy game to play.
Now I need a place to hide away.
Oh, I believe in yesterday ...

Hur det gick med deras äktenskap vet jag faktiskt inte - jag tycker i alla fall historien i sig var ganska rolig.

Jag hade egentligen en kandidat till dagens låtval som jag tyckte var ganska självklar - men den är inplanerad senare under denna challenge och det är And i love her, så då får jag helt enkelt välja en annan kärlekslåt från Beatles håll. Det finns ju ett par att välja på, som tur är - och jag väljer Ask me why. Ask me why var B-sidan på bandets andra singel Please please me som spelades in 1962 och släpptes året därpå. Låten är mestadels eller kanske helt skriven av John Lennon men krediteras McCartney-Lennon - sättet de krediterade de tidigare verken på. En egentligen rätt typisk kärlekstext och en låt som kanske skulle kunna behöva lite mer bearbetning, men jag tycker den uppfyller dagens challenge alldeles utmärkt.

The Beatles - Ask me why

Day 11: Original version of a song The Beatles covered.


The Beatles med Pete Best på trummor, 1962.

En bra låt som The Beatles har covrat gäller alltså idag - ett mycket enkelt val! Här väljer jag en låt från en av mina absoluta favoritgrupper: Three cool cats med The Coasters. The Coasters är en R&B grupp som bildades i Los Angeles 1955 och har en lång karriär bakom sig med många fenomenala låtar. Deras första riktiga hit kom 1956 med "Down in Mexico" (♥) och detta var enbart början. 

Paul McCartney var ett enormt fan av The Coasters och till följd av detta har bandet spelat in ett antal versioner på Coastershits: Searchin', Young blood och Three cool cats. När Paul fick tag på The Coasters Amerikanska version av Consuelo Velázquez hit "Besame mucho" så inspirerades han så pass mycket att The Beatles också spelade in denna låt, baserat på The Coasters arrangemang. 

Three Cool Cats var B-sida till The Coasters låt Charlie Brown som spelades in 1958 (släpptes som singel 1959) och spelades in av The Beatles två gånger: första gången på bandets Decca-audition den 1 Januari 1962 och under Get back-sessionerna den 29 Januari 1969. Uppgifter finns att de ska ha spelat den flertalet gånger under sessionerna men jag har inte kunnat hitta andra datum. Den första versionen kan man hitta på The Beatles skiva Anthology 1. Jag vet inte riktigt vad de har gjort med låten dock: i originalformat låter det lite grann som att George har andats in helium och sjunger hela låten utan att komma ihåg den nödvändiga funktionen med andning! Jag antar att de vässat till den litegranna inför släppet av Anthology.

The Coasters - Three Cool Cats

.. Och nu kliar det lite i mina fingrar, för jag vet hur dumt det är att inte posta den fantastiska Down in Mexico när jag väl skriver ett inlägg om The Coasters - vem vet när de återkommer härnäst? Pah.

The Coasters - Down in Mexico

Day 10: A great cover of a Beatles song.


Den egentliga textförfattaren till dagens låtval: George! ♥

Covers är en svår kategori. Om man ska göra ett så krävs det att man antingen gör den till en helt ny version eller är så mycket bättre än orginalet att man fullständigt knockar det. Känner man att man vill försöka knocka The Beatles så önskar jag er lycka till - men jag tror inte att någon kan klara det. Vissa artister lyckas dock mer än andra med sina ödmjuka hyllningar och idag har jag valt en coverversion av en av George Harrison's låtar, nämligen Something.

Låten släpptes på albumet Abbey Road 1969 och även som singel - En dubbel A-sida som delades med John's Come together. Something är lite av George's pengamaskin: när han och Ringo valde att låta sina inte särskilt fördelaktiga kontrakt med Northern Songs Ltd. löpa ut så gav Ringo ut sin musik på sitt eget bolag Startling music, medans George hade det egna Harrisongs Ltd, bildat 1964. På grund av detta så stannade rättigheterna för hans låtar på skivorna Abbey Road och Let it be hos honom - och därmed också rättigheterna till Something. Med sina cirka 150 coverversioner är det bandets näst mest covrade låt - enbart Yesterday har fler. Både John och Paul har hyllat denna låt: John hävdar att det är den bästa på hela albumet, trots att han själv har flertalet bra låtar där.

Det är många beundransvärda artister som har gjort sina egna versioner av denna låt, bland annat stjärnor som Tony Bennett, Ray Charles, Andy Williams och Frank Sinatra. Geo's egna personliga favorit var den version som Sam Brown gjorde, men jag hade faktist tänkt ta en annan: jag väljer egentligen mellan två, den med Andy Williams och den som jag ämnar visa för er. Båda versionerna är helt klart sevärda i alla fall!

Elvis Presley - Something (Live in Hawaii)

The Beatles: inga supportrar för segregation och kränkande behandlingar i rasismens tecken. 

I September förra året (ja, jag har varit långsam med att skriva om det!) så auktionerades ett kontrakt mellan The Beatles, undertecknat av managern Brian Epstein, och konsertarrangörer för spelningen i Cow Palace, Kalifornien, den 31 Augusti 1965, ut. Kontraktet såldes för ca 23 000 dollar, 157 389 SEK.

Det speciella med kontraktet var att bandet hade valt att lägga in en klausul angående anti-segregation. Året innan hade arrangörer för en konsert på Gator Bowl i Florida (Jacksonville) försökt få bandet att uppträda framför en segregerad publik: jag antar att mörkhyade skulle få stå längst bak eller att de skulle dela upp vänster och höger sida med staket emellan. När bandet fick höra talas om detta blev de förfärade och meddelade att de vägrade gå med på att framföra en enda låt om publiken utsattes för en sådan diskriminering. Det slutade med att The Beatles fick igenom sina krav och publiken blev "blandad".

För att förhindra detta lades alltså en klausul till på de kontrakt som skrevs på när det kom till arrangemang av konserter 1965, då bandet turnerade USA efter att ha släppt Help! Klausulen lyder som följande: Artists will not be required to perform before a segregated audience." John valde att klargöra att "We never play to segregated audiences and we aren’t going to start now. I’d sooner lose our appearance money."

Det känns egentligen helt absurt att de ens behövde göra ett sådant tillägg, men sedan börjar man tänka efter - Little Rock nine där de svarta studenterna stoppades från att komma in i sin skola var 1957. Rosa Parks vägran att flytta sig från bussätet för att göra plats för en vit passagerare, som gav bränsle till busstrejken i Montgomery, oftast ansett som ett av startskotten för civil rights-rörelsen, var 1955. Det känns väldigt bra att The Beatles helt enkelt klargjorde sina principer och stod upp för dessa utan att vika sig en tum. Jag väljer att citera Paul: "If you've got power, you better use it for good!"

Lägger in en bild på kontraktet i fråga med klausulen gällande anti-segregation understruken i rött.



Även en väldigt känd Beatleslåt är skriven med de svarta och deras stridande för acceptans i åtanke, nämligen Paul's låt "Blackbird". Paul medgav att "This whole idea of "you were only waiting for this moment to arise" was about, you know, the black people's struggle in the southern states, and i was using the symbolism of a blackbird. It's not reallt about a blackbird whose wings are broken, you know, it's a bit more symbolic." Därför tycker jag att det är en passande låt att avsluta inlägget med.

The Beatles - Blackbird

Day 9: A Beatles song that reminds you of somewhere.


Paul McCartney och Julian Lennon.

Jag är inte typen som associerar musik med platser så denna uppgift blev väldigt omständig och svår för mig. Mina vänner lyssnar inte på The Beatles men står ändå ut med mitt tjat (Bless you! ♥) och mina föräldrar gillar dem inte heller så när jag är någonstans så följer oftast inte The Beatles med, utan de får vänta tills jag kommit hem och kan avnjuta musiken i min ensamhet och koncentrera mig till fullo på den utan andra intryck.

När jag såg Paul McCartney i Globen förra året så är det två låtar som jag minns väldigt väl. Den ena är The Word som jag älskar och blev väldigt glad över att han spelade, och den andra som jag hade tänkt lägga upp är Hey Jude - allsångslåten nummer ett och en stor publikfavorit. Jag har dock aldrig ägnat låten särskilt mycket uppmärksamhet utan ser att den ligger väldigt långt ned på min "mest lyssnade på"-lista. För mig personligen känns det lite som en låt som man kan greppa på måfå om man öppnar Pauls balladpåse och sticker ned handen. Låten släpptes som singel med Revolution som B-sida och blev en stor hit.

Jag hade skrivit ett superlångt inlägg om allt som rör låten men då blogg.se som vanligt är högst opålitligt så försvann det och jag tänker inte skriva om allt som en löpande text. Aldrig i livet. Så här kommer lite småfakta i punktform angående denna låt:

- Låten är skriven som tröst till John Lennon's son Julian då John och Cynthia genomgick skilsmässa. När Paul fick höra att John tänkte lämna Cynthia vind för våg så blev han bestört och satte sig i bilen för att åka ut till dem för att se hur de mådde. Under bilfärden så lyckades han komponera ihop text och melodi i huvudet till en låt som hade arbetstiteln "Hey Jules" från början, men som snabbt byttes ut till Hey Jude då detta var enklare att sjunga.

- När Paul visade upp texten för John så stannade han till då de kom till raden "The movement you need is on
your shoulder". Paul skrattade lite och försäkrade John om att den raden inte skulle vara med i låten utan skulle bytas ut. John tittade på honom och sa att raden inte skulle någonstans: han tyckte att det var den bästa textraden i hela låten.

- Låten spelades först in på Abbey Road studios men när det stod klart att en orkester var nödvändig så bokades en tid in på Trident studios som hade en åttakanalare (vilket fanns på Abbey Road, men den sattes precis upp och testades utan bandets medvetande!) vilket gjorde det möjligt för dem att lägga på tracks med orkester utan att behöva spela in det de var klara med en gång till. 36 musiker trycktes in på den lilla ytan och 35 av dem gick med på att klappa händerna och sjunga med - en av dem vägrade med orden "I'm not going to clap my hands and sing Paul McCartney's bloody song!"

- Paul försökte göra reklam för den kommande singeln genom att skriva Revolution/Hey Jude i fönstret på Apples nyligen stängda botique på Baker Street eftersom att så många bussar och därför också så mycket människor passerade där varje dag. Detta fungerade dåligt då ingen visste vad som menades och upprörda känslor väcktes: folk undrade ilsket varför Paul hade skrivit Jude i fönstret på Baker Street, precis som nazisterna gjorde mot judarnas affärer under förintelsen. Paul, som har judiskt blod i sig och är påväg att konvertera dit under skrivande stund fick en hel del heta känslor att försöka kyla ned.

- George och Paul blev osams under inspelningen då Paul inte var nöjd med det gitarrspel som George hade tänkt spela. Vad jag vet så skickade Paul tillslut ut George ur studion och precis som på den föregående singeln Lady Madonna så var hans medverkan på låten ytterst anspråkslös. Paul refererar till incidenten i "Let it be"-filmen då de två återigen bråkar, denna gång om gitarren på Two of us.

- Ringo var nära på att missa inspelningen. I en paus så gick Ringo på toaletten vilket Paul missade och gav klartecken för inspelning av låten. Eftersom att det (som tur är!) är lång tid mellan att låten startar tills trummorna gör sitt intåg så hann Ringo tillbaka till studion då han insåg att inspelningen var igång. Snabb som en vind smög han förbi Paul på tå och in i sitt lilla bås. Han hann precis få tag i trumpinnarna och sätta sig ned innan det var dags för honom att kliva in i låten.

- 2:58 inne i låten så kan man urskilja ett fult språk i bakgrunden. Det finns två historier om detta:

Historia ett säger att Paul McCartney råkade hitta av fel på pianot varpå John skriker "Wrong chord!" och Paul svarar med "Fucking hell!" Denna historia bekräftas av ljudteknikerna Geoff Emerick och Ken Scott. Alla insisterade dock på att ha kvar misstaget, speciellt John. En annan variant är att det är Paul som utbrister "Oh! .. Fucking hell!".  Historia två säger att det gick fel vid mixningen och att volymen i John Lennon's hörlurar (antar att han hade något som liknade canalphones) blev alldeles för hög på grund av att Barry Sheffield råkade göra ett misstag, varpå man hör John säga "Woah!" i förvåning, sedan kasta hörlurarna på marken och säga "fucking hell!" I och med att det hade mixats med Pauls sångslinga (master-recordingen) så kunde de inte ta bort det, utan bara dra ned volymen vilket också gjordes..

Slänger också in en video som belyser hela grejjen med "fucking hell!" i bakgrunden. Den som har gjort denna video verkar dock gå med historia nummer två medans jag går på den första - den röst som säger Fucking hell låter onekligen mer som Paul än John. Delen "Wrong chord/Oh!" låter däremot som John.

Day 8: A Beatles song that reminds you of someone.


Hey bulldog!

Jag hade tänkt vara supertråkig och ta en låt utan att ha en motivering ute på bloggen. När man hör titeln på låten blir det nog ännu svårare att komma underfund med varför jag valt just den - men jag har valt Hey Bulldog från skivan Yellow Submarine. Låten kom till av en slump under inspelningen av Lady Madonna med dennes tillhörande video. John hade med sig en halvfärdig låt med arbetstiteln "Hey bullfrog" som färdigsställdes textmässigt sett i studion med hjälp av Paul. Av någon anledning (fråga mig inte varför!) så började Paul skälla mitt under inspelningen av låten varpå den gjordes om till "Hey bulldog" på stället.

Instrumentmässigt är det väl inget speciellt vad jag kan komma på. Paul spelar bas och tamburin, John spelar piano, George spelar gitarr genom en fuzzbox och Ringo sitter som vanligt bakom trummorna. Mixningen är rätt ojämn vilket gör Pauls basgång väldigt framträdande vilket jag gillar. En underbar låt!

You can talk to me  - If you're lonely, you can talk to me. ♥

För övrigt så tycker jag det är ganska kul att Ringo svarar "yeah?" på tillropet "Big man". Ringo är 168 cm hög och defenitivt minst kvalificerad att tillskriva sig epitetet "stor" i The Beatles. I alla fall längdmässigt eller breddmässigt. Eller ja. Det där kan ju misstolkas hur mycket man vill. Kroppslängdsmässigt! ;)

Bara för att jag trodde det fanns en gräns för hur mycket skönhet du får trycka in i en film.

Day 7: Favourite Beatles song that rarely gets played and people people don't really know.



Nu kommer en sådan låt där Johns sånginsats lämnar mig med gåshud över hela kroppen: Sexy Sadie från albumet The Beatles ("The white album) släppt 1968.

Sexy Sadie är inspirerad från The Beatles sejour i Rishikesh, Indien, där läraren i transcedental meditation, Maharishi Mahesh Yogi tydligen ska ha gjort sexuella närmanden mot en av kursens kvinnliga deltagare, skådespelerskan Mia Farrow. (Det finns lite olika uppgifter på vilka kvinnor som det skulle gälla och om det enbart var en.) Ilsken över Maharishis beteende så skrev John en låt om händelsen - under arbetstiteln "Maharishi". George som var mest inne i meditationen av bandmedlemmarna kände sig obekväm med den låttiteln och lyckades förhandla med John varpå denne bytte ut namnet till "Sexy Sadie". Detta gjorde dessutom att bandet slapp de rättsliga åtgärder som kunde ha kommit upp om den först tilltänkta titeln hade behållits. John ristade in texten i träet på ett bord nere på Apple Records innan den spelades in.

Låten tog lång tid att spela in; hela femtiotvå tagningar och trettiofem timmar i studion lades på låten innan alla var nöja med resultatet - vilket jag absolut tycker att de ska vara!

The Beatles - Sexy Sadie

Day 6: Favourite (Beatles) song by Ringo Starr



Ringo idag! ♥ När det kommer till honom så finns det inte direkt särskilt mycket låtar att välja på. Han har skrivit Don't pass me by och Octopus's garden själv och står med som kompositör på What goes on, Flying, Dig it, 12-bar original samt Christmas time (Is here again) - B-sidan på Free as a bird - singeln.

Ringo är en suverän trummis och det hade varit roligt om hans bidrag när det kommer till låtskrivande hade varit större i The Beatles, men otroligt nog så har han alltid lyckats hitta låtar att covra som har passat hans något speciella röst perfekt, t.ex. Honey don't och Boys. Om man ska prata om hans huvudposition i bandet så är han faktiskt en av väldigt få, kanske den enda, trummisen som man aldrig skulle kunna byta ut. Hans spelstil är så pass speciell och hans kreativitet är alltid på högvarv. Ibland känns det som att han slår knut på sig själv för att lägga in fills som är en mardröm för alla som försöker replikera dem. En rolig berättelse är då John Lennon kom in med en skiva till Ringo och sade att "det vore superbra om du kunde spela det där!" Ringo tittade på skivan och läste igenom alla tillerkännanden innan han sa "Men John, det är två trummisar på den här låten." En kort tystnad uppstod innan John log och sa "Ja, men det tror jag kan du fixa ändå!" Fixade Ringo det? Självklart.

Ofta känner jag också att trummisarna är de i gruppen som får minst uppmärksamhet - ofta oförtjänt lite - men inte Ringo. Han känns absolut som "en av fyra" i gruppen och kan kliva fram i intervjuer när han inte blir frågad själv. När alla de andra i gruppen drog åt olika håll i musikaliska influenser så var Ringo så pass anpassningsbar att han lyckades göra alla nöjda med sitt spelande och för det krävs det en stjärna.

Ringo spelade det som passade bandets musik perfekt, men nu var det inte det som jag skulle tala om här, utan en favoritlåt. Hur kliché det än är så väljer jag Octopus's garden. Inspirationen till denna låt kommer från en kapten på en båt i Sardinien. Efter att ha lämnat The Beatles tillfälligt då han inte stod ut med Pauls försök att tala om för honom hur Back in the U.S.S.R skulle spelas (jag antar att Paul inte var särskilt mån om att inte trampa på ömma tår heller - han är bra på sådant.) så begav sig Ringo på semester. Under en båtfärd i Sardinien så beställde han fisk till lunch, men fick av misstag bläckfisk. Kaptenen på båten berättade om hur bläckfiskar reser över havsbotten för att leta efter blänkade stenar och andra vackra saker att bygga trädgårdar av och fascinerad så bestämde sig Ringo för att det skulle kunna bli en bra låt. Han tog med sig idén tillbaka till studion (som George hade klätt in helt i blommor ..) där den togs emot med positiv respons. Paul och John älskade den dock kanske inte så mycket att de kände att de ville tillföra särskilt mycket i skapandeprocessen utan det var George som hjälpte Ringo med att sätta ihop låten. Bakgrundssången (George och Paul) kördes igenom lite olika processer för att få sitt karaktäristiska gurglande ljud och de blåsande bubblorna är George som blåser bubblor i ett glas mjölk med hjälp av ett sugrör. (Vad  skriver man under credits för sådant förresten? "George på sugrör? George på bubbelblåsning?")

Anyways, avslutar inlägget med lite Ringo!
The Beatles - Octopus's garden

Day 5: Favourite (Beatles) song by George Harrison.



Tack för den totalt omöjliga uppgiften. Jag älskar alla (i princip) Geos låtar som om de vore mina egna barn. Och egentligen så ska man ju inte ha favoriter bland sina barn, eller hur? Enligt mig så är George den bästa Beatlen and haters gonna hate. Sedan jag hörde I, me, mine för första gången har jag avgudat honom och hans "lyrics to live by". Jag minns att jag undrade vem i hela friden som sjöng I, me, mine med en sådan fantastisk sångröst för det lät varken som John eller Paul alls och jag kunde inte tillräckligt mycket för att veta att George också hade gjort många snygga sånginsatser. Lite googling senare så var jag informerad om vem som stod bakom sången på låten och jag hade dessutom lyckats skriva ihop en lista på de låtar som George gjort, och de låtarna lyssnade jag in mig på först - lärde mig älska - och älskar dem fortfarande.

Men jag hade faktist inte tänkt ta I, me, mine. George sitter med all säkerhet däruppe och äter (som vanligt) och sätter valfri föda i halsen då jag säger det här. Men låten som jag tänker välja att bära fram i rampljuset idag heter Only a northern song och fanns på albumet Yellow Submarine. Låten spelades egentligen in för att ligga på skivan Sgt. Pepper's lonely hearts club band men när George försökte lägga fram den så tog det tvärstopp: producenten George Martin sade att den höll alldeles för låg standard för att få plats på skivan och Geo fick istället skriva en ny låt samtidigt som Only a northern song kasserades, ofullständig för stunden.

När det sedan var dags att göra filmen Yellow Submarine så behövde den såklart ett eget soundtrack. The Beatles sade att "Okej, ni ska få era låtar när vi känner för att spela in något." Basically så sades det att de dåliga låtarna skulles ges till filmen - men Beatles spelade in bra låtar när de var i studion och ville inte gärna ge något av sin dyrbara fritid till att spela in skräp. United Artists skickade klagomål till Brodax för att det gick segt med låtarna och när representanter för Brodax mötte George så frågade han om något var fel. Representanterna berättade och George sade åt dem att vänta en stund, gick iväg och skrev klart låten. Brodax sade att det fanns ett problem: låten hade ingen titel. George tittade ned på papperet och uppe i hörnet stod det "Northern songs". George ryckte på axlarna och sade "It's only a northern song." Och det blev titeln.

Northern Songs Ltd. Var ett musikförlag vars syfte var att publicera Lennon - McCartney- låtar. John och Paul ägde 15% av aktierna i företaget medans George ägde 0,8% och inte direkt kände sig lockad av att skriva en superlåt som John och Paul ändå skulle tjäna mer än femton gånger så mycket som han själv gjorde på då han enbart anlitades/hyrdes som låtskrivare men inte som musiker. Alltså så gav han Northern songs ett litet bitchslap då han i låten förtydligade att "It doesn't really matter what chords I play, What words I say or time of day it is - As it's only a Northern Song."

Ian MacDonald som har skrivit Revolution in the head beskriver låten som "oaptitlig" men jag gillar den skarpt. George har skrivit mycket bättre texter och egentligen mycket bättre musik annars, men jag har en personlig relation till denna och fastnade för den första gången jag hörde den.

The Beatles - Only a northern song

Paul McCartney och Ringo Starr. 

Ringo Starr has teamed up with former Eurythmics rocker Dave Stewart to write a musical - and they're hoping to stage the show on Broadway. The Beatles legend called on his fellow musician for help penning tracks on his new album, Ringo 2012, and their creative output was so high they managed to write an entire theatre show as well.

Starr tells Mojo magazine, "Me and Dave wrote a musical, a complete thing - characters, story, a lot of songs. We wrote it for Broadway, but it will more likely end up (as) a movie... and I'm not telling you anything else. It's about other people."

http://norman--bates.tumblr.com/post/15241917903

The Beatles med George Martin, till höger på bilden.

Idag är det dessutom dags att säga grattis till George Martin som fyller 86 år. George Martin arbetade på The Beatles skivbolag Parlophone och är också producent till samtliga Beatlesalbum. Det var George Martin som tog beslutet att ge The Beatles ett skivkontrakt vid Parlophone i en tid då inget annat skivbolag ville ha med gruppen att göra och Decca hade nekat dem skivkontrakt eftersom att "gitarrgrupper var på väg ut." Efter ett möte med bandets manager Brian Epstein så gick George med på att ge dem ett kontrakt, utan att ha sett dem live eller ha mött bandet, som han skulle skriva under efter auditionen - om han gillade vad han fick höra. Det enda han egentligen hade att gå på var den provinspelning som bandet gjort för Decca records vilket han inte var särskilt imponerad av egentligen: det som övertygade honom var Brian Epsteins eantusiasm. Han är även kompositör och har skrivit musikstycken till bland annat Bond-filmen "Live and let die" där Paul McCartney har skrivit titelspåret samt instrumentalmusiken till The Beatles skiva och film "Yellow Submarine".

Postar en video på a genius at work - George Martin diskuterar "A day in the life".

Day 4: Favourite (Beatles) song by Paul McCartney.

Paul McCartney idag alltså. Då skulle jag vilja påpeka att han förmodligen besitter en av de grymmaste röster jag någonsin hört - kanske den grymmaste - för den mannens röstomfång, gosh. Dessutom är han en riktig multimusiker, en kickass-bassist, en enastående textförfattare och ett skolexempel på hur en mediatränad människa ska vara. Och jag får bara välja en låt.

Jag gillar alla hans tolkningar av andra artister och speciellt Little Richard. (Long tall Sally/Lucille/Kansas city/Hey-hey-hey-hey!) Så därför vore det dumt att inte ta en låt där han får visa lite röstresurser - och där passar denna låt superbra. I'm down, B-sidan till John Lennons låt "Help!" från 1965. Jag vet det perfekta klippet för denna låt med. Hur underbart det än är när Paul glömmer bort texten i Munich 1966 så är det spelningen från Shea stadium som gäller. John som spelar keyboardsolo med armbågen är priceless.

Day 3: Favourite (The Beatles) song by John Lennon.



En favoritlåt av John Lennon. Pff. Den här utmaningen blir svårare och svårare.
John är en helt fantastisk kompositör, till att börja med. Han har en sådan förmåga att "måla" inre visioner med sina texter och han kan säga så mycket med så få ord. Ibland kommer det också sådana personliga inblickar i hans känslor och i hans liv som känns så genomträngande äkta, t.ex Help!

När jag lyssnade på honom i början trodde jag dock att han var begränsad till den där Rock 'n' Roll-rösten som man kan höra på låtar som Twist and shout och liknande, så döm om min förvåning då jag hörde hur ren och vacker röst mannen egentligen besitter! Den första låten som jag verkligen fastnade för med John var "You've got to hide your love away" och sedan har det rullat på.

Det finns två varianter av John som jag gillar så mycket och det är låtar där han verkligen visar på suveränt vackra sånginsatser som i Julia eller Sexy Sadie. (Den senare kommer dyka upp längre fram i min challenge!) I sådana låtar vill jag inte ha särskilt stor inblandning av andra instrument, möjligtvis akustisk gitarr eller piano, men i de låtarna vill jag åt Johns röst helt ostört. Den andra delen som kommer upp är trippiga John. Med det ökade LSD-bruket så ökade också det abstrakta och surrealistiska i hans texter och jag älskar det så. Låtar som Lucy in the sky with diamonds, Being for the benefit of Mr.Kite! och I am the walrus är imaginära mästerverk från hans sida. Det fruktansvärda är väl att man vet i vilket horribelt state of mind han befann sig i och vilken hämnande inverkan det hade på hans kreativitet. Mycket färre låtar än vanligt rullade in och han var i princip ett mentalt vrak -  Han har själv sagt att han är glad att han "slapp undan med blotta förskräckelsen."

Den faktiska favoritlåten då?
Slutspåret på Revolver.

Tomorrow never knows är skriven "under the influence" av LSD och hade från början titeln The void. (Den första raden i låten kan ni se på min header ovanför by the way.) Ringos dämpade pukor med eko låter fantastiskt och bakgrundsljudet består mestadels av olika bandloopar.

Bandlooparna:
- "Måsskriet" - Paul McCartney som skrattar uppdraget till dubbel hastighet.
- En orkester som spelar ett B-dur.
- En mellotron på flöjtregistret.
- En mellotron på stråkregistret.
- En uppspeedad skalfras på sitar.
Med alla bandloopar har de såklart mixat med hastigheter och liknande.

Johns sång är körd via en Leslie-speaker , högtalare (mestadels avsetta för hammondorgel) med roterande element som används för att skapa förändringar i frekvensen med och på så sätt få fram annorlunda ljud med hjälp av dopplereffekten och hans röst förstärks med automatisk dubbeltracking; att köra en bandkopia på sången och fördröja den för att sedan sammanfoga den med orginalet. Cymbalerna och gitarren är vända bak och fram. Texten är totalt underbar och så John och jag älskar den här låten till döden. Den släpptes som sista låt till radiostationerna för att visa att "...The Beatles had initiated a second pop revolution – one which while galvanising their existing rivals and inspiring many new ones, left all of them far behind." (Ian MacDonald, revolution in the head.) Studio/inspelningsmässigt och egentligen generellt sett så lämnar denna låt alla andra som desperat försöker bakom sig i ett moln av damm.

The Beatles - Tomorrow never knows

Omslagsbilden till Paul McCartney's nya album.

Jag har just fått tag på Paul McCartney's nya album som släpps i Februari och i skrivande stund sitter jag och lyssnar igenom det. Spontant så känns det som att den första singeln My valentine återspeglade vad som komma skall alldeles utmärkt. Låtarna känns som hämtade från 40-talet och det är ett väldigt lungt album. Herregud, mannen är 69 år gammal och låter fortfarande så här bra! Stundtals låter han som att han är tillbaka på sextiotalet och ska spela in ytterligare en kärleksballad. Det jag ser framför mig är eleganta damer i 40-talskläder sittandes i en rökig bar med tapeter och mattor i rött, smuttandes på ett glas rödvin medans denna musik spelas i bakgrunden ifrån barpianot. Ah, i like it.

Jag var egentligen inte särskilt orolig men det är skönt att få det bekräftat: det är 2012 och Paul är fortfarande i alla högsta grad fab.