Day 9: A Beatles song that reminds you of somewhere.


Paul McCartney och Julian Lennon.

Jag är inte typen som associerar musik med platser så denna uppgift blev väldigt omständig och svår för mig. Mina vänner lyssnar inte på The Beatles men står ändå ut med mitt tjat (Bless you! ♥) och mina föräldrar gillar dem inte heller så när jag är någonstans så följer oftast inte The Beatles med, utan de får vänta tills jag kommit hem och kan avnjuta musiken i min ensamhet och koncentrera mig till fullo på den utan andra intryck.

När jag såg Paul McCartney i Globen förra året så är det två låtar som jag minns väldigt väl. Den ena är The Word som jag älskar och blev väldigt glad över att han spelade, och den andra som jag hade tänkt lägga upp är Hey Jude - allsångslåten nummer ett och en stor publikfavorit. Jag har dock aldrig ägnat låten särskilt mycket uppmärksamhet utan ser att den ligger väldigt långt ned på min "mest lyssnade på"-lista. För mig personligen känns det lite som en låt som man kan greppa på måfå om man öppnar Pauls balladpåse och sticker ned handen. Låten släpptes som singel med Revolution som B-sida och blev en stor hit.

Jag hade skrivit ett superlångt inlägg om allt som rör låten men då blogg.se som vanligt är högst opålitligt så försvann det och jag tänker inte skriva om allt som en löpande text. Aldrig i livet. Så här kommer lite småfakta i punktform angående denna låt:

- Låten är skriven som tröst till John Lennon's son Julian då John och Cynthia genomgick skilsmässa. När Paul fick höra att John tänkte lämna Cynthia vind för våg så blev han bestört och satte sig i bilen för att åka ut till dem för att se hur de mådde. Under bilfärden så lyckades han komponera ihop text och melodi i huvudet till en låt som hade arbetstiteln "Hey Jules" från början, men som snabbt byttes ut till Hey Jude då detta var enklare att sjunga.

- När Paul visade upp texten för John så stannade han till då de kom till raden "The movement you need is on
your shoulder". Paul skrattade lite och försäkrade John om att den raden inte skulle vara med i låten utan skulle bytas ut. John tittade på honom och sa att raden inte skulle någonstans: han tyckte att det var den bästa textraden i hela låten.

- Låten spelades först in på Abbey Road studios men när det stod klart att en orkester var nödvändig så bokades en tid in på Trident studios som hade en åttakanalare (vilket fanns på Abbey Road, men den sattes precis upp och testades utan bandets medvetande!) vilket gjorde det möjligt för dem att lägga på tracks med orkester utan att behöva spela in det de var klara med en gång till. 36 musiker trycktes in på den lilla ytan och 35 av dem gick med på att klappa händerna och sjunga med - en av dem vägrade med orden "I'm not going to clap my hands and sing Paul McCartney's bloody song!"

- Paul försökte göra reklam för den kommande singeln genom att skriva Revolution/Hey Jude i fönstret på Apples nyligen stängda botique på Baker Street eftersom att så många bussar och därför också så mycket människor passerade där varje dag. Detta fungerade dåligt då ingen visste vad som menades och upprörda känslor väcktes: folk undrade ilsket varför Paul hade skrivit Jude i fönstret på Baker Street, precis som nazisterna gjorde mot judarnas affärer under förintelsen. Paul, som har judiskt blod i sig och är påväg att konvertera dit under skrivande stund fick en hel del heta känslor att försöka kyla ned.

- George och Paul blev osams under inspelningen då Paul inte var nöjd med det gitarrspel som George hade tänkt spela. Vad jag vet så skickade Paul tillslut ut George ur studion och precis som på den föregående singeln Lady Madonna så var hans medverkan på låten ytterst anspråkslös. Paul refererar till incidenten i "Let it be"-filmen då de två återigen bråkar, denna gång om gitarren på Two of us.

- Ringo var nära på att missa inspelningen. I en paus så gick Ringo på toaletten vilket Paul missade och gav klartecken för inspelning av låten. Eftersom att det (som tur är!) är lång tid mellan att låten startar tills trummorna gör sitt intåg så hann Ringo tillbaka till studion då han insåg att inspelningen var igång. Snabb som en vind smög han förbi Paul på tå och in i sitt lilla bås. Han hann precis få tag i trumpinnarna och sätta sig ned innan det var dags för honom att kliva in i låten.

- 2:58 inne i låten så kan man urskilja ett fult språk i bakgrunden. Det finns två historier om detta:

Historia ett säger att Paul McCartney råkade hitta av fel på pianot varpå John skriker "Wrong chord!" och Paul svarar med "Fucking hell!" Denna historia bekräftas av ljudteknikerna Geoff Emerick och Ken Scott. Alla insisterade dock på att ha kvar misstaget, speciellt John. En annan variant är att det är Paul som utbrister "Oh! .. Fucking hell!".  Historia två säger att det gick fel vid mixningen och att volymen i John Lennon's hörlurar (antar att han hade något som liknade canalphones) blev alldeles för hög på grund av att Barry Sheffield råkade göra ett misstag, varpå man hör John säga "Woah!" i förvåning, sedan kasta hörlurarna på marken och säga "fucking hell!" I och med att det hade mixats med Pauls sångslinga (master-recordingen) så kunde de inte ta bort det, utan bara dra ned volymen vilket också gjordes..

Slänger också in en video som belyser hela grejjen med "fucking hell!" i bakgrunden. Den som har gjort denna video verkar dock gå med historia nummer två medans jag går på den första - den röst som säger Fucking hell låter onekligen mer som Paul än John. Delen "Wrong chord/Oh!" låter däremot som John.