The Monkees: Micky Dolenz, Mike Nesmith, Peter Tork & Davy Jones.

Det är fortfarande lite krisartat i Monkees-lägret och har så varit hela dagen. Tidningarna skriver, i Amerika visas alla femtioåtta avsnitt av Monkees TV-show samt deras film "Head" i ett maraton och oldies-radiostationerna pumpar ut Monkees-låtar med en imponerande hastighet. Micky Dolenz har intervjuats av flera olika tv-kanaler och har sett stark ut hela dagen igenom, trots att han naturligtvis är chockad vilket han också medgett. Nu krävs det också att Monkees ska inkluderas i rockens hall of fame.

Jag blir lite upprörd om det kommer fram att det ska krävas att en av dem dör för att kritikerna ska släppa sargen och faktiskt medge att Monkees var ett stort fenomen. Det trötta och utslitna "Men de kunde inte ens spela sin egen musik" kommer fram direkt. Så här är det: Monkees var ett band som från början skulle finnas för television - de valde skådespelare som de tyckte passade att gestalta ett band som bodde ihop och försökte slå igenom. Musiken till showen skrevs av låtskrivarduon Boyce and Hart. De skrev och producerade musiken och spelade in backing-tracks med hjälp av bandet Candy Store Prophets för att sedan låta killarna i Monkees stå för sånginsatserna. Bandet (Monkees, inte CSP.) begav sig senare ut på ett flertal turnéer där de stod för musiken. Men att säga att det inte fanns talang i Monkees är att tala med kluven tunga. Mike Nesmith hade spelat en hel del gitarr och dessutom redan släppt tre singlar innan Monkees första platta, Davy Jones hade medverkat i musikalen Oliver! på Broadway och dessutom också släppt tre singlar på Coolpix, samma bolag som Mike. Även Micky Dolenz kunde spela gitarr vilket han gjorde vid sidan av sin skådespelarkarriär. Peter Tork började spela piano när han var nio och fortsatte sedan med banjo, gitarr och bas. Problemet var att när rollbesättningen skulle göras så letade de efter skådespelare, inte musiker. De fick sitta och jamma mellan inspelningarna trots att de inte hade mycket inflytande på musikens utformning, men med tiden skulle deras övervakning av det som gjordes under Monkees namn bli betydligt mer omfattande.

Och folk håller fortfarande i den där trasiga söndertuggade myten om att de inte hade någon musikalisk talang och släpar omkring med den som en trasa. Bara kolla på den sista skivan, Justus från 1996. Alla låtar är skrivna av bandmedlemmarna, alla instrument på skivan spelar de själva och sången är som alltid enbart deras. Dessutom står de som producenter på albumet som är riktigt bra. Men det är tydligen pinsamt att vara musikaliskt bevandrad och uppskatta Monkees bland de finare kretsarna. Det skiter jag fullkomligt i. Jag har älskat dem sedan jag hörde deras perfekta pop för första gången och gör det nu också. Det känns bara så otroligt falskt om de skulle bli invalda i Rock and roll hall of fame nu - som ett försök att köpa in sig, att skaffa sig goodwill. Gillade man inte bandet innan så stå för det. Men på ett sätt hade det såklart varit roligt om de fått utmärkelsen, för gudarna skall veta att de förtjänar den. De sålde tillochmed under en period mer än Beatles och hade den mest populära singeln i Amerika 1967 - samma år som Beatles släppte Sgt. Pepper och Magical Mystery tour. De var inte bara en fas hos tonårsflickorna utan det var ett band som var en del av soundtracket för en hel generation och formade band som kom efter deras storhetstid. Jag är glad att jag som 90-talist har möjligheten att lyssna på deras musik och kommer att fortsätta låta den lysa upp mina dagar tillsammans med Beatles och även band som The Animals, Herman's hermits med flera. Jag tycker inte Monkees är ett skamfyllt kapitel i pophistorien utan en viktig inflytelsefaktor - kanske kommer kritikerna också att släppa sargen någon dag. Kanske inte. Men jag kommer fortsätta lyssna.

Avslutar med en låt från skivan Pisces, Aquarius, Capricorn & Jones Ltd - nämligen "She hangs out".