Det skrotade omslaget till vänster och det som släpptes till höger. Ska jag vara ärlig så finner jag det vänstra omslaget mycket intressantare bildmässigt sett. 

Jag har sagt att George inte låg bakom oärlig musik i tidigare inlägg - och det är en sanning med viss modifikation. Nästan lite oärligt, precis som den här skivan.

Det tidiga åttiotalet bar med sig ett synnerligen ogynnsamt klimat för de gamla sextiotals-musikerna med helt nya värderingar och en stora förändringar. George, med många andra, stod inför ett vägskäl. Antingen så fortsätter han på sitt inslagna spår eller så vänder han kappan efter vinden och färgar håret i alla regnbågens färger likt Cyndi Lauper. Eller kanske inte. Det var i alla fall samma gamla vanliga George som skickade sin färdiga skiva med samma gamla vanliga musik till Warner Records. Det ovanliga i denna berättelse som han kanske inte hade väntat sig var att få tillbaka skivan med direktiven "gör om, gör rätt!"

Mo Ostin på Warner var bekymrad över skivans innehåll. "Den innehåller ingen hit" var hans dom och han gav George order om att avlägsna fyra av skivans spår: Flying hour, Lay his head, Sat singing samt Tears of the world. Dessa skulle, blev George informerad om, ersättas med glada upptempolåtar på "boy meets girl"-temat. Efter den hårda tjänstgöringen i The Beatles så hade George blivit involverad i så många sådana låtar att hans kvot var fylld många gånger om. Den forne bandkollegan som varit mest framgångsrik med dylika låtar, Paul McCartney, hade försökt hoppa på det hastigt undflyende tåg som hotade att lämna honom som en föredetting genom att släppa super-synthiga "McCartney II".

Tidpunkten för en hit var dock mycket läglig. Med John Lennons död i färskt minne så var intresset för The Beatles lite större än bara för två-tre år sedan. Nu var folk villiga att lyssna. George ersatte de bortvalda låtarna med nya: Blood from a clone, All those years ago, Teardrops och That which i have lost. Mo Ostin nickade sitt bifall och den nya versionen med sitt nya omslag nådde butikerna. Singlarna som släpptes var All those years ago/Writing's on the wall (#13 i England samt #2 i USA) och Teardrops/Save the world. (#102 i USA).

Det som är så otroligt synd är att det här hade kunnat bli en mycket bra skiva - fram tills att folk började försöka putta den i olika riktningar. Den innehåller två covers - Hong Kong blues samt Baltimore Oriole som är mycket fina hyllningar till sin upphovsman Hoagy Carmichael. Save the world samt Unconsciousness rules är båda bra spår. Writing's on the wall och Life itself likaså.

Ersättningsspåren däremot.

Blood from a clone är ett bittert slag riktat mot musikindustrin och ett ilsket bett mot den behandling som George blev utsatt för då hans skivförslag nobbades. Du behöver inte läsa mellan raderna för att förstå den giftiga texten. Teardrops är kamratens raka motsats - en sorgsen text placerad i ett sockersött, trallvänligt rosa fluffigt pop-arrangemang vilket verkar ytterst motsägelsefullt. All those years ago har egentligen all anledning att vara sorgsen och bitter, men sorgsenheten och hyllningen till John Lennon övergår i ocentrerade ilskna utfall mot - tja, världen. Människor i allmänhet. That which i have lost är en av hans låtar om andlig upplysning. Sorry, Mo Ostin! Men den är i alla fall upptempo! Man kan inte få allt.

Tänk om den här skivan hade släppts i den form som George hade planerat. Oj, så bra den hade varit. I det här fallet blev hans skapandeprocess splittrad vilket ledde till att skivan blev detsamma. Det här är en av de mest bortglömda verken av George och eder skribent fick sitt exemplar av LPn i nyskick för det facila priset av en krona. Den är defenitivt värd mer än så musikmässigt, men den hade kunnat vara värd ännu mer om den hade varit mer i överrensstämmelse med sin upphovsman. Göra sura utfall mot andra kan alla - men att kunna skapa förstklassig musik är få förunnat.