It's Geo's birthday!
"Music has always had a transcendental quality inasmuch as it reaches parts of you that you don’t expect it to reach. And it can touch you in a way that you can’t express." - George Harrison
Så, idag är det alltså George Harrisons födelsedag. Eller igår 23:42, eller 23:50 beroende på vilken källa man litar på. Idag skulle han ha fyllt 69 år - jag har svårt att föreställa mig honom i en sådan aktningsvärd ålder.
George började som min favoritbeatle för att sedan fortsätta vidare som den beatle vars solomusik jag uppskattar mest, och efter detta avancerade han snabbt till en förebild och vid detta laget så borde man kunna säga att han har något som liknar en gudsstatus i mitt liv. Det hela började egentligen när jag fick Geos autobiografi "I, me, mine" av min far. Hur intressant själva livshistorie-delen är så var det den del av boken som innehåller hans låttexter och några korta synpunkter om låtarna. Jag började läsa igenom texterna rad efter rad och insåg att detta var poesi och words of wisdom på en nivå som jag aldrig upplevt förut. Efter alla texter om den materiella världen och dess egoism, efter alla utläggningar om livt, döden och gud så började jag fundera över mitt eget liv. En eftertanke fylld av beskhet. Jag tyckte verkligen inte om människor och jag insåg att jag hade varit grym och elak mot de människor som brytt sig om mig, och att jag satt upp en mur mellan mig och omvärlden där ingen fick komma in för att jag skulle slippa att någon människa någonsin skulle kunna såra mig. Jag trodde att jag var stark som ensam och kärlekslös, men det var jag aldrig inser jag såhär i efterhand. Jag var feg och ynklig.
Det första som jag bestämde mig för var att rädda vad som räddas kunde - jag hade människor som jag var skyldig en ursäkt vilket var en av de jobbigaste processerna någonsin i mitt liv. Jag har alltid känt mig överlägsen om någon annan har visat sig svag. Jag var gärna bödeln för att slippa vara den som fått lägga sig med halsen exponerad i schavotten. Men det fick jag göra nu vilket säkert var välbehövligt. Sedan bestämde jag mig för att det var dags att vara ärlig - också en förändring. Jag hade knappast varit ärlig mot mig själv och absolut inte mot andra människor. Jag behövde släppa in andra människor i mitt liv och försöka lita på att det inte ville ha ihjäl mig när jag sover. Vidare så lyckades jag hitta styrkan att hoppa på en utbildningschans som gav mig möjlighet att reparera de bristfälliga betyg som jag bar med mig från gymnasiet - betyg som jag hade låtit förfalla och försvinna i en grop fylld av min egna självömkan. Den gropen har Geos musik fyllt igen totalt - för det var egentligen jag själv som satt mig i skiten och inga yttre omständigheter. Geo var en välbehövlig knuff som fick mig att vilja släpa mig upp ur gropen och ut på fast mark. Jag vill dock inte att någon ska tycka synd om mig, för en sådan person som jag har varit är inte värd sympatier, de ska ha en jävla smäll egentligen.
Den fasta marken är precis lika säker som Geo var. Hans musik var så personlig och ärlig som musik kan bli. Var han ledsen fick man en sorgsen skiva - var han glad så fick man en glad skiva. Det man inte fick var en påmålad fasad med total avsaknad av verklighetsförankring. Han blev aldrig en sellout, och det är jäkligt coolt. Det är sådant som skapar förtroende för en artist i en värld där förekomsten av musikaliska kappvändare är ganska utbredd.
Så de "små" sakerna som Geo har tillfört i mitt liv är öppenhet, ärlighet, livsglädje, ett visst mått av självsäkerhet som gör att jag vågar framföra mina åsikter och synpunkter mer, en rejäl dos av inner peace och massvis av kärlek. Det var sådant som gjorde "the dark horse" till en vinnare i slutändan, och även jag känner mig som en vinnare, tack vare honom och hans villighet att dela med sig av sin visdom. Det är därför jag förespråkar kärlek så otroligt kraftigt numera, för jag vet hur det känns att vara väldigt kärleksfattig. Men inte längre. Jag andas in den kärlek och visdom han besitter och osjälviskt delar med sig av i varje andetag och andas ut tacksamhet som jag hoppas värmer hjärtat på honom, vart han än befinner sig.
Grattis på födelsedagen, George.
Tack för allt.
George Harrison - Run of the mill
Hello there!
Hoppas du inte tycker jag är helt random här nu men jag har följt din blogg i några månader och kollar in varje dag men i dag är första gången jag kommenterar.
Tänkte bara fråga.. den första bilden där på George i detta inlägget (av de tre bilderna alltså).. har du den i större storlek? Jag har den bara i skitdålig kvalitet och tänkte bara kolla med dig om du kanske har den i bättre? För jag gissar att du har den sparad på datorn? Hade varit guld värt att få tag i den i bättre kvalitet och större format.
Men ja, det är bara om du vill såklart. Hade blivit superglad i allafall! :) Haha.
K Ä R L E K till Mr Harrison <3
Sv: Tack så jättemycket! Det var alldeles rätt bild den du länkade till, haha. Thank you very much, you just made my day! ;)
Så ska jag såklart glömma bort att fylla i namn och bloggadress men aa, den kommentaren var från mig i allafall. Kanske du fattade men ändå :P
Det enda problemet jag har med George's musik är att den tar slut. Men det kan jag nog leva med. :)
Sv: Åh, det är så enerverande! Och man tycker de är så dumma som inte vet svaret, för att det är så självklart för en själv. Samma sak i Vem vet mest, där kan jag skrika åt dem för att de får vissa svar fel. Nu är jag dock inte den mest kunniga personen i världen, så jag antar att jag inte har någon större rätt att skrika på dem. ^^
Jag kan ju förstå deras argument mot dubbdäcken, ju mer man gör för att förbättra miljön desto bättre, men samtidigt finns det ju folk som förlitar sig på bussar för att kunna ta sig till och från ställen och deras säkerhet är väl något man ska ta på allvar? Jag tycker inte att man inte ska ta hänsyn till dem.
