Day 3: Favourite (The Beatles) song by John Lennon.



En favoritlåt av John Lennon. Pff. Den här utmaningen blir svårare och svårare.
John är en helt fantastisk kompositör, till att börja med. Han har en sådan förmåga att "måla" inre visioner med sina texter och han kan säga så mycket med så få ord. Ibland kommer det också sådana personliga inblickar i hans känslor och i hans liv som känns så genomträngande äkta, t.ex Help!

När jag lyssnade på honom i början trodde jag dock att han var begränsad till den där Rock 'n' Roll-rösten som man kan höra på låtar som Twist and shout och liknande, så döm om min förvåning då jag hörde hur ren och vacker röst mannen egentligen besitter! Den första låten som jag verkligen fastnade för med John var "You've got to hide your love away" och sedan har det rullat på.

Det finns två varianter av John som jag gillar så mycket och det är låtar där han verkligen visar på suveränt vackra sånginsatser som i Julia eller Sexy Sadie. (Den senare kommer dyka upp längre fram i min challenge!) I sådana låtar vill jag inte ha särskilt stor inblandning av andra instrument, möjligtvis akustisk gitarr eller piano, men i de låtarna vill jag åt Johns röst helt ostört. Den andra delen som kommer upp är trippiga John. Med det ökade LSD-bruket så ökade också det abstrakta och surrealistiska i hans texter och jag älskar det så. Låtar som Lucy in the sky with diamonds, Being for the benefit of Mr.Kite! och I am the walrus är imaginära mästerverk från hans sida. Det fruktansvärda är väl att man vet i vilket horribelt state of mind han befann sig i och vilken hämnande inverkan det hade på hans kreativitet. Mycket färre låtar än vanligt rullade in och han var i princip ett mentalt vrak -  Han har själv sagt att han är glad att han "slapp undan med blotta förskräckelsen."

Den faktiska favoritlåten då?
Slutspåret på Revolver.

Tomorrow never knows är skriven "under the influence" av LSD och hade från början titeln The void. (Den första raden i låten kan ni se på min header ovanför by the way.) Ringos dämpade pukor med eko låter fantastiskt och bakgrundsljudet består mestadels av olika bandloopar.

Bandlooparna:
- "Måsskriet" - Paul McCartney som skrattar uppdraget till dubbel hastighet.
- En orkester som spelar ett B-dur.
- En mellotron på flöjtregistret.
- En mellotron på stråkregistret.
- En uppspeedad skalfras på sitar.
Med alla bandloopar har de såklart mixat med hastigheter och liknande.

Johns sång är körd via en Leslie-speaker , högtalare (mestadels avsetta för hammondorgel) med roterande element som används för att skapa förändringar i frekvensen med och på så sätt få fram annorlunda ljud med hjälp av dopplereffekten och hans röst förstärks med automatisk dubbeltracking; att köra en bandkopia på sången och fördröja den för att sedan sammanfoga den med orginalet. Cymbalerna och gitarren är vända bak och fram. Texten är totalt underbar och så John och jag älskar den här låten till döden. Den släpptes som sista låt till radiostationerna för att visa att "...The Beatles had initiated a second pop revolution – one which while galvanising their existing rivals and inspiring many new ones, left all of them far behind." (Ian MacDonald, revolution in the head.) Studio/inspelningsmässigt och egentligen generellt sett så lämnar denna låt alla andra som desperat försöker bakom sig i ett moln av damm.

The Beatles - Tomorrow never knows